Sida 40
dessa frågor hafva uteslutande svensk föredragning vid de tillfällen, då IR. representerar konungens person. Vi förstå ock det lilla ordet "oafhändeligt" i GL. § 1; tydligen tillkommet för att förebygga en ny Kielerfred, vittnar det om att Norges yttre ställning vårdas af andra händer än dess egna, det innebär en förpliktelse för Sverige — i annat fall vore det rent nonsens.
Ett särskildt slag af diplomatiska mål är bestyrelsen af rikenas diplomatiska representation hos främmande makter. Genom att omtala sändebuden såsom sorterande under unionskonungen belägger RA. § 4 dem med unionell karakter, och om norsk rätt i GL. § 22 förutsätter enbart norska sändebud så måste den vika inför honom. Bägge rikena hafva därför alltid en och samma beskickning i utlandet. Att till dessa poster kunna utses såväl norrmän som svenskar, inhämtas af RF. § 28 och GL. § 92, hvilka inskränka det allmänna villkoret af infödingsrätt till ämbetsmän inom riket Sverige och i staten Norge. Såsom andra diplomatiska mål sker utnämning och förflyttning af sändebud i Sveriges ministeriella konselj. Deras afsked åter är ett vanligt regeringsärende och förekommer således i den ordning RA. § 5 utstakar. — Däremot är frågan om konsulernas unionella natur icke rätt klar i lagtexterna. Visserligen är rätten att utnämna dem icke inskränkt bland hvartdera landets män, vare sig genom § 28 i RF. eller § 92 GL.; men den senare uttrycker detta genom att formligen stadga undantag för dem, och som denna § handlar om ämbeten i norska staten, så måste konsulatväsendet för Norge anses som ett rent norskt ärende — därest ej någon unionsbestämmelse ställer sig däremot. Här hafva vi nu åter RA. § 4 med sitt ord om "sändebudens" (i motsvarande GL. § 26 "Gesandters") unionella egenskap. Frågan blir således den, om RA. i ordet sändebud inbegriper
Källa: Project Runeberg ·