Sida 43
skarpskytteföreningar. — Sammanfatta vi det nu sagda, så blir unionskonungens rätt och makt att skydda rikena på följande sätt beskaffad. Till att utföra ett försvarskrig på norsk mark har han att utan grundlagshinder tillgå bägge rikenas alla stridskrafter ograverade. Till ett försvarskrig på svensk mark har han att befalla alla svenska krafter samt Norges mobila krigsstyrka till lands, så ock hela dess flotta. Men begynner han själf kriget, då har han jämte Sveriges hela här och flotta att påräkna blott örlogsflottan från Norge; för större makt fordras icke blott de bestämda formerna i RA. § 4 utan äfven att sammankalla och inhämta bifall af Norges storting. Vid alla dessa fall har konungen ändtligen rätt att upptaga vissa "tillräckliga" särskilda skatter af Sverige, men ingen § lägger en motsvarande förpliktelse på norska folket.
En makt som, utan att vara särskildt stadgad, i följd af allmänna regler tillhör unionskonungen är att ordna de sinnebilder, hvarmed unionen i yttre måtto betecknas på konungens titel, rikenas vapen och flagga. Genom beslut i svenskt statsråd den 25 Januari 1814 ordnades titelfrågan så, att Norges namn skulle insättas emellan Sveriges och Götes; äfven på norska mynt och handlingar skulle det alltså heta "Sveriges, Norges, Götes och Vendes konung". Vid samma tillfälle bestämdes att uti det gamla svenska riksvapnet norska lejonet skulle tilläggas i ett särskildt fält; Norge fick sedan ⅓ andel af vapenskölden; i egna saker hade rikena sina särskilda vapen. Om flaggan hade GL. § 111 den bestämmelsen att en unionsflagga skulle finnas på norska krigsskepp; denna flagga gjordes gemensam och bildades, genom beslut i svenskt-norskt statsråd den 7 Mars 1815, på det sättet att Norges färger (rödt med ett hvitt tvärkors) sattes i det öfre hörnet närmast stången af Sveriges gamla fana; handelsflaggen blef fortfarande olika för länderna och utan unionsmärke. Hvad slutligen angår
Källa: Project Runeberg ·