Sida 28
konungen handlades utrikesmål som rörde Norge ensamt; for dylika mål skulle alltså i framtiden fungera en konselj af två personer, utrikesministern samt norske statsministern. Genom den andra punkten fick Norge samma delaktighet i den ministeriella konseljen så snart ett utrikesärende angick bägge rikena, vare sig lika omedelbart eller det ena af dem i första hand; här skulle således konseljen hafva tre medlemmar, nämligen förutom de förre den svenske hofkansleren.
Denna resolution, om än i förstone någon gång bortglömd, har ägt bestånd allt sedan dess och utgör ännu i dag grunden för den delaktighet i utrikesaffärerna, som blifvis Norge beskärd. Grunden är emellertid, som snart skall inses, mer än lofligt lös. Hade unionsförhållandet haft sin enda lag i GL. — då skulle från rättslig synpunkt icke så mycket varit att anmärka vare sig mot tillkomsten af eller innehållet i resolutionen; ty då hade Norge kunnat äga särskilda utrikesfrågor, och i och med detsamma hade ock konungen haft ett visst berättigande att ordna dem på sätt som skett, i vanlig förordningsväg utan grundlagsändring. På en sådan förutsättning var norska statsrådets hemställan byggd, och utan den kan resolutionen själf icke förklaras; till yttermera visso omtalar den ju själf i sina föreskrifter dessa särskilda norska utrikesaffärer, på möjligheten af hvilkas tillvaro dess egen laglighet uteslutande hvilar. Men nu har RA. i sin § 4 omöjliggjort för unionslanden att hafva privata affärer med utlandet; någon särskild politik skulle enligt unionsöfverenskommelsen icke finnas, alla norska utrikesmål skulle rättsligen sedt vara äfven Sveriges. Inför detta förhållande visar sig 1835 års resolution icke vara hvad dess stiftare utgick ifrån, en blott tillbyggnad af
Källa: Project Runeberg ·