Sida 29
unionen på en hittills tom plats; den innebar också undanrödjandet af något gammalt, nämligen RA. § 4 och RF. § 11 i deras ursprungliga lydelser, och detta kunde icke rättsligen ske utan användning af de former, som i både Sverige och Norge äro föreskrifna för grundlagsändring. Resolutionen var således icke laglig, emedan den till både förutsättningar och innehåll stred emot RA. § 4, och ville hafva giltighet utan ändring af denna.
Med allt detta är dock 1835 års resolution ett faktum och har i praxis vunnit giltighet. Vi förstå nu bättre dess historiska betydelse. I ock för sig var den ett visst stöd för den uppfattningen, att Sveriges ledning af unionens utrikespolitik icke skulle vara ett fastslaget rättsförhållande. Genom att i sin form utsöndra egna norska utrikesmål från gemensamma kom den unionens grundmur, den folkrättsliga enheten, att lossna i fogarne. Genom att till sitt innehåll tillmötesgå Norges önskningar var den den första viktiga förskjutningen till Norges fördel af det ursprungligen fastställda förhållandet emellan unionens bägge medlemmar. Med fullt skäl må man således i denna förordning se inledningen till ett nytt tidehvarf i unionens historia, äfven om dess betydelse ingalunda stod fullt klar för samtiden.
Icke långt efteråt tog konungen ett nytt steg i samma riktning, denna gång dock närmast till rättelse af ett missförhållande vid lagtillämpningen. Norska regeringen hade i ett särskildt betänkande af den 8 Juli 1834 begärt, att konsuler hädanefter skulle utnämnas i sammansatt statsråd och efter norska handelsdepartementets direkta yttrande jämte kommerskollegii; och detta vardt i början af 1836 bifallet (kongl. resol. af den 23 Jan. och 26 April).
Emellertid voro dessa tillmötesgåenden emot norska önskningar ändock icke tillräckliga att ställa opinionen i Norge tillfreds. Man fann där fortfarande utrikesfrågornas behandlingsform nedsättande för nationalkänslan, så länge två svenskar stodo mot en norrman i konseljen för de
Källa: Project Runeberg ·