Sida 30
unionella målen, och så länge en svensk var föredragande i de s. k. rent norska men ingen norrman hade att göra med de motsvarande svenska. Norges kraf på full likställighet med Sverige hade nu mognat till utbrott; och i denna ömtåliga stämning började en mängd andra frågor tilläggas en betydelse, som de själfva ingalunda förtjänade. Så väckte det mycken ond blod, att Norges vapen (lejonet med hillebarden) sattes in i vissa svenska myndigheters ämbetssigill och (efter 1831) äfven på svenska mynt. Norska regeringen tog sig an äfven denna sak och föreslog (den 21 Juli 1835) konungen införande af ett unionsvapen, hvartill han (den 10 Aug.) förklarade sig icke obenägen. Slutligen stod äfven den gamla flaggfrågan åter på dagordningen; fransmännens eröfring af Alger hade nämligen gifvit barbareskstaternas makt ett hårdt slag, och det var ej längre så farligt att gå i Medelhafvet utan de turkiska passen; därför började nu äfven 1821 års välmenande anordning kännas norrmännen tryckande, emedan den ju utan tvingande skäl höll landets egen handelsflagga borta från vissa farvatten; 1833 års storting hade beslutit en adress i saken och statsrådet sedermera bragt den inför konungen, fast utan synliga frukter.
Det var alltså många orosfrön flygande i luften, då 1836 års storting gick att taga de unionella frågorna i öfvervägande. Tingets hållning visade sig däri, att det afslog konungens sedvanliga grundfagsförslag utan att ens unna dem formen af en utskottsbehandling, liksom däri att det gick i spetsen för de storartade festligheterna på 17 Majdagen och deltog i ett upprop att lämna bidrag till ett Eidsvoldsmonument. I unionssakerna hade nu Hjelm ledningen, och hans hand var bakom konstitutionskommitténs betänkande den 7 Juli 1836, där Norges klagomål mot unionen voro samlade. De innehöllos i sju punkter, och voro följande: 1) i konungens titel sattes Norges namn efter Sveriges äfven på norska handlingar (jfr ofvan sid. 11); 2) i konungens namn användes det ordningstal han
Källa: Project Runeberg ·