Sida 39
års revisionsförslag. Vidare utmärker det sig från sin egen ståndpunkt därigenom, att det åtminstone icke gaf det ena riket några förmåner på det andras bekostnad; om således Norge slapp ifrån ståthållareämbetet (som alldeles upphäfdes) och vann sin fullkomliga likställighet med Sverige äfven i det återstående stycket, utrikesförvaltningen, så skulle det å andra sidan afstå från landtvärnsklausulen och stortingsvetot vid anfallskrig samt öfvertaga sina fulla skyldigheter vid gemensamma utgifter, bl. a. genom att bevilja kreditiver liksom Sverige (§§ 83—85). Jämlikhet i skyldigheter såsom förutsättning för jämlikheten i rättigheter, det är förslagets ståndpunkt och så långt förtjänar det fullt erkännande. Huruvida åter denna jämlikhetsprincip själf var enlig med unionens ursprungliga förutsättningar; huruvida dess medgifvande nu var någon skyldighet eller vinst för Sverige; huruvida den öfverhufvud förmådde bota de svåra fel hvaraf den bestående unionen led — det var visserligen andra frågor; och genomläser man kommittéförslaget i dess helhet, så kan man svårligen värja sig för samma intryck som reservanten Hartmansdorff hade däraf, att det synes “nog mycket antyda ett norskt original“.
Emellertid gjorde sig Norge själft — förnöjdt med 1844 års skänker — icke brådtom med förslagets behandling; och då norska regeringens betänkande däröfver (utarbetadt af statsrådet Petersen) ändtligen kom den 27 Febr. 1847 i form af ett motiveradt motförslag, så befanns
Källa: Project Runeberg ·