Sida 40
det föga uppmuntrande för sakens framgång. Detta nya förslag — ämnadt att få grundlags egenskap — bär genomgående spår af Norges motvilja mot hvarje närmare förening. Det utrensar omsorgsfullt alla bestämmelser som kommittén låtit ur landsförfattningarne inflyta i sitt förslag (om den monarkiska principen, statsreligionen, prinsars rätt till ämbeten m. m.); det vill icke göra gemenskapen i traktater obligatorisk, icke heller i konsulatsväsendet, ej ens i bidragen till hofhållningen; den gemensamme utrikesministern skall nämnas i sin egen nations statsråd; riksrättsjuryn (redan inom kommittén utdömd af Hartmansdorff och Rosenblad) strykes, och ansvaret skall stå uteslutande inför vederbörande lands lagar. Däremot går regeringen in på den föreslagna ordningen af försvaret, med minimikrigsmakt och ömsesidiga kreditiver, och uppoffrar landtvärnsklausulen. Dess förslag har föröfrigt i sin mera koncentrerade redaktion formella förtjänster framför kommitténs.
Så långt var man kommen, då revolutionsåret 1848 bröt in öfver världen. Nu fick konung Oscar så många tankar och reformplaner för sitt svenska rike i hufvudet, att hans intresse för unionsrevisionen svalnade; i sammansatt statsråd den 25 Febr. 1848 nedlades frågan för tillfället, och skulle handlingarne fortfarande cirkulera ibland svenska statsrådets medlemmar. Så fick saken sofva — ett decennium och längre. De svenska statsmännen kunde icke vara mycket angelägna om förslaget, äfven förutsatt att norska regeringens betänkande 1847 yppat mera utsikt att få det något så när helbregda igenom. Och Norge gaf sig tillfreds med sina senaste framgångar; det var ju ej heller längre någon affär att medgifva Sveriges många och stora fordringar, då man själf hade blott en enda fordran att få betalt i stället; kanske kunde det gå att få ut äfven den utan något vederlag alls — det hade gått så hittills.
Under alla dessa inre slitningar hade den politiska
Källa: Project Runeberg ·