Sida 41
horizonten varit ren och klar; men nu mulnade det, i söder först och sedan i öster. Det gamla grollet emellan de tre skandinaviska rikena var vid denna tid glömdt; “skandinavismen“ hade från studentmöten strömmat ut bland folken, och konung Oscar var själf genomträngd af dess idéer. Det var sålunda med djupt deltagande svenskar och norrmän åsågo Danmarks krig år 1848 med sina bångstyriga Schleswig-Holsteinare och deras tyska bundsförvandter. Då lyckan svek danskarne, förklarade Oscar inför Berliner-hofvet, att han icke kunde tillåta tyskarne att rycka in i det egentliga Danmark. Riksdag och storting beviljade medel, en betydande unionshär sammandrogs i Skåne, och 5,000 man däraf fördes öfver till Fyen, för att vara beredda om tyskarne inföllo i Jutland. Så nära hafva svenskar och norrmän aldrig varit att få blanda blod med hvarandra mot gemensam fiende. Men sommaren gick förbi utan vidare tillfälle att gripa in; så följde vapenhvilor — hvarunder svensk-norska trupper höllo Nord-Schleswig besatt från hösten 1849 till hösten 1850 — och därpå kom fred, i Juli 1850.
Knappt var detta krigstillbud borta, förrän de förenade rikena fingo allvarliga saker att tänka på för egen del. Anledningen var den ömtåliga Varangerfrågan, som nu refs upp igen efter 1/4 sekels hvila. Rysslands mäktige härskare, zar Nikolaus, hade kastat sina blickar på fjorden däruppe, som med sina goda och isfria hamnar bjuder Ryssland en viktig strategisk punkt på vägen till västerhafvet — en väg hvilken eljest är hindrad genom Hvita Hafvets isar i norr, genom Östersjömakterna i väster och genom Turkiet i söder. Anspråken, framlagda under underhandlingar i Stockholm 1851, kommo fram i en blygsam och förtäckt form; man begärde blott fiskerätt vid fjorden och rätt att där bygga hus för Rysslands finska undersåtar. Men afsikten var genomskinlig nog, och den rättsgrund hvarpå man stödde sig — att Ryssland borde få vederlag för de norske lapparnes rätt att om vintern drifva sina renar
Källa: Project Runeberg ·