Sida 42
öfver till rysk-finska sidan — den var fullkomligt ohållbar; ty denna lapparnes förmån var äldre än Rysslands välde i Finmarken och motsvarades föröfrigt alldeles nog af finska lapparnes rätt att sommartiden komma ned till de norska stränderna. Den svensk-norska diplomatien kunde således ej här gifva vika. Då lät Ryssland, på hösten 1852, spärra sin gräns emot de norska lapparne; Norge måste svara med samma åtgärd, kriget var ej långt borta; men det stannade härmed, ty zar Nikolaus hade nu fått sin uppmärksamhet afledd emot Orienten och Balkanhalfön, där Ryssland hade gamla intressen — en genare och bredare väg till målet än uppe i Finmarken. De händelser som nu följde påkallade emellertid fortfarande de förenade rikenas omedelbara uppmärksamhet. På Rysslands krigsförklaring emot Turkiet följde Frankrikes och Englands krigsförklaring emot Ryssland och därpå det väldiga Krimkriget. En del af krigsoperationerna spelade i Östersjön. Det kom an på, om Sverige-Norge skulle kunna undgå att ryckas in i spelet. Konung Oscar utfärdade i Dec. 1853 rikenas neutralitetsförklaring; för dess “värdiga upprätthållande“ fingo åter riksdag och storting göra betydliga penningeoffer, och gjorde dem beredvilligt; trupper sändes till Gotland, och svenska och norska segel blandades i samma eskader. Ett så gynnsamt tillfälle kunde emellertid ej lämnas obegagnadt att vinna bundsförvandter emot de ryska anspråken på Finmarken; konungen öppnade underhandlingar därom med England och Frankrike, och resultatet blef den sista högpolitiska affär de förenade rikena gjort — Novembertraktaten af den 21 Nov. 1855. Här förbinder sig unionskonungen att icke till Ryssland afstå vare sig något landområde eller någon rätt till fiske och bete inom de förenade rikenas gränser, och västmakterna garantera honom fullständig hjälp vid alla häraf flytande faror. Novembertraktaten, tydligen ingången för Norges skull, är en fullständig brytning med den politik (“familjefördraget“ i Åbo 1812), som åstadkom själfva
Källa: Project Runeberg ·