Sida 44
(och icke vederbörande konsul) som fick rätten att utnämna vice-konsul; men de norska ärenderna kommo hädanefter lika omedelbart under norska inre-departementet som de svenska under kommerskollegium, och dessa båda myndigheter deltogo alldeles lika vid tillsättande af och uppsikt öfver konsulerna. Hvad som påbörjats 1830 och 1836 vann således nu fullbordan.
Största förväntningarne knöto sig emellertid vid den kommitté, som den 2 Aug. 1856 beslöts och den 8 Sept. utnämndes för att (under kronprinsen och dåvarande norske vicekonungen Karls ordförandeskap) bereda ett lagförslag om “rikenas bidrag till upprätthållande af gemensam själfständighet och ära“. Det var således åter en ur unionsrätten lösryckt fråga, men visserligen icke ett ensidigt intresse, utan unionens egen lifsfråga, och den sista tidens erfarenheter voro en stark grund för dess upptagande. Det visade sig emellertid snart, att Norge icke ville binda sig i detta stycke; “vapenkommittén“ måste öfverge tanken att upprätta ett lagförslag och inskränka sig till vissa grundsatser för en kommande lagstiftning — en unionsarmé i proportion till rikenas folkmängd (2,5 procent, så att Sverige skulle uppsätta inalles 90,000 och Norge 37,500 man till här och flotta) och ömsesidiga förpliktelser till försvaret i allmänhet (kreditiver m. m.). Betänkandet är dateradt julaftonen 1856 och vann konungens bifall den 22 Juni 1857; men att lägga fram en lag därom syntes intet tjäna till, och enda vinsten var, att Norge år 1857 höjde sina egna bidrag till armé och flotta.
Den tredje kommittén hade i uppdrag att bereda en ny mellanrikslag, som bättre än den gamla skulle kunna förebygga trassel och tvister. Det klagades allmänt i Sverige, att genom norrmännens tillämpning af 1825 års lag svenska
Källa: Project Runeberg ·