Sida 58
märkliga utlåtande; och samma onda makter skulle i tinget själft bereda förslaget en bråd död. Det hjälpte ej att Aschehoug med öfverlägsen sakkunskap, tankestyrka och skarpblick talade för sitt verk och varnade för den söndring, som skulle göra Skandinavien till “en af Europas sjuke män“. Sverdrup — nu stortingets president — ville icke “schackra med de ting, som bestämma en nations suveränitet, rättigheter och öde“, icke “köpslå med nationens första och dyrbaraste angelägenheter“, icke “drifva en sådan grosshandel i politik“, så mycket mindre som det var fullkomligt onödigt; ty, förklarar han angående utrikesfrågan, “bakom det bestående låg rätten för Norge till att taga dessa saker i sin hand när helst det behagade“, och, tillägger han angående försvarsfrågan, “det skulle vara den största dårskap, om vi någonsin på något sätt i ett eller annat hänseende bunde vår arméorganisation genom en öfverenskommelse med Sverige“, alldenstund ”nationalitetens och själfständighetens lagar” främst borde bestämma hvarje lands försvarsväsen. Då nu förslaget med sin försvarsgemenskap, sina unionella råd och sina fastslagna förpliktelser i allmänhet måste föra Norge öfver till helstat med Sverige, så yrkade han afslag “för fäderneslandets skull, för Sveriges skull och ändtligen för hela nordens skull“; och stortinget ställde sig med 92 röster emot 17 på hans sida, den 17 april 1871. Att förslaget sedermera af svenska riksdagen lades till handlingarna, var en själfklar sak.
Vi stå här vid en ny gränssten i unionens historia, och Sverdrups stora tal den 17 April 1871 är inseglet därpå. Det talet träffade djupare än det föreliggande förslaget; det gaf unionstanken själf ett blödande sår. Hädanefter är hoppet förbi att få bot på unionens grundfel, dess svaga och bräckliga formklädnad; och hvad värre är, det
Källa: Project Runeberg ·