Sida 59
ser ut som skulle dess inre förutsättningar i brodersinne och offervillighet hafva rent svikit. Efter en mansålders allvarsamma bemödanden att genom förbättrad lagstiftning stilla den oro i samlifvet mellan folken, som börjat visa sig redan i unionens första period, är nu allt lika ogjordt, och försöken hafva endast tjänat till att på alla håll framkalla principiella skiljaktigheter mellan folken. I sina program för framtiden såväl som i sina uppfattningar af det bestående hafva Sverige och Norge växt fast i olika meningar, hvilka icke längre låta sig förenas.
Från denna dag alltså är Norges unionspolitik gifven och klar. Programmet från 1840, som skjutits undan af de stora försöken, är nu fast och medvetet — partiella reformer, men ingen total revision (se ofvan s. 34). Åt ena hållet betecknar detta program en försvarsställning; det är uttryck för Norges ovilja emot all utvidgning af gemenskapen, samma ovilja som föddes i föregående periods rädsla för amalgamationsspöket och som kommer till medvetenhet i Falsens reservation vid 1844 års unionsförslag, liksom i 1847 och 1865 års regeringsbetänkanden — en farhåga för öfrigt som är helt naturlig, där ett litet folk, som sätter sin själfständighet öfver alla andra hänsyn, står gent emot ett större folk; ty i dylika fall drager ett närmande gärna med sig något af det lilla folkets själfbestämningsrätt. Men från det passiva motståndet emot unionstanken är det blott ett steg till en direkt sträfvan att öka själfständighetens område, och detta blir det norska unionsprogrammets andra sida, anfallsställningen; krafvet på jämlikhet i rättigheter allena, utan tanke på förpliktelserna till unionen själf. Denna lösen kom första gången fram i 1836 års konstitutionskommitté och har sedan dess bestämt Norges önskningar, om äfven dess utförande en tid var undanskjutet genom konungamaktens motstånd och revisionstankarne. — Denna sida af det norska politiska programmet sammanhänger på det nogaste med den uppfattning af unionens bestående rätt, som under detta tidehvarf mognat till klarhet
Källa: Project Runeberg ·