Sida 71
hade delaktighet vid ändringar af unionsbestämmelserna i GL. Om revisionsfrågans fall 1871 betecknar slutet på en period, unionens och Sveriges nederlag, så börjar året 1873 den nya perioden, med Norges direkta och definitiva seger.
Ett af skälen till Sveriges undfallenhet i ståthållarsaken var att underhandlingar vid denna tid åter pågingo om att införa en tidsenlig mellanrikslag. De öfverklagade missförhållandena med den gamla lagen hade endast delvis kunnat botas, genom smärre ändringar och tillägg; nu hade därtill handelsfrihetens grundsatser vunnit allt mera mark, och den nya stambanan gjorde det omöjligt att längre fasthålla någon skillnad mellan land- och sjötransport. Så kom då ändtligen till stånd en ny mellanrikslag af den 29 Maj 1874. Den stadgar fullkomlig tullfrihet för alla inhemska “naturalster eller tillverkningar“ (utom socker och sirup, tobak, sprit- och maltdrycker, kaffe och spelkort) och öppnar således de båda ländernas marknader helt och hållet för hvarandra, på samma gång den alldeles frigifver sjöfarten dem emellan.
Den ökade samfärdseln hade äfven framkallat behof af en myntreform, i det att Norge grundade sitt myntsystem på tolftalet och Sverige på tiotalet, till olägenheter vid handeln mellan rikena. Danmark hade samma intresse af en likformig anordning, och i Dec. 1872 hade utsedde kommitterade från alla tre skandinaviska länderna öfverenskommit om ett förslag därtill. Vid afgörandet nästa år gingo svenska och danska riksdagarne utan vidare in på saken — men stortinget afslog, utan annat synbart skäl än att det hoppades på någon allmän internationell öfverenskommelse. Sverige och Danmark läto sig dock af Norges afvisande hållning icke förhindra att tillämpa det nya systemet, och norska handeln kom därigenom i sådan förlägenhet, att stortinget redan 1875 (den 17 April) fann sig föranlåtet att ansluta sig till grannländernas konvention, oaktadt Sverdrup till det yttersta kämpade däremot.
Den tid som nu följer, slutet af 1870- och början af
Källa: Project Runeberg ·