Sida 85
den 28 April 1891 var färdigt med sitt utlåtande, så hade det egentligen blott att kasta mull på den aflidne.
Men utskottet nöjde sig ej härmed. Det lämnade, från svenska intressets och den unionella rättens synpunkter, en skarp kritik af regeringsförslaget; det framhöll med kraft, att de norska önskemålen om ökadt norskt inflytande icke borde gå framför unionens egna kraf på ett förbättradt försvar genom norska eftergifter; och det slutade med att framhålla behofvet af en fullständig revision, i riktning mot ett ordnadt och rättvist fördeladt försvar, gemensam utrikesstyrelse där en norrman skulle kunna bli äfven utrikesminister, och klarhet i frågan om den unionella rättens gränser gent emot de särskilda grundlagarne. En revision i dessa syften var också samtidigt bragt på tal af enskild riksdagsman (Boëthius); men utskottet fann att endast konungen kunde bedöma när tiden vore lämplig för dess genomförande; hvadan det för närvarande afstyrkte såväl det föreliggande reformförslaget som motionen.
Det gamla svenska programmet — ingen jämlikhet i rättigheter inom unionen utan motsvarande skyldigheter, och därför en allmän revision i stället för de partiella reformerna — har alltså i detta betänkande stått upp igen, sedan det i tjugu år legat nere för den motsatta politiken. Endast vidriga omständigheter hindrade det från att blifva kamrarnes beslut. Men i Norge möttes det, såsom var att förutse, från alla håll med förbittring; själfva högertidningen “Aftenposten“ förklarade det (den 9 Maj) för så “oanständigt“, att det ej kunde upptagas till belysning i tidningens spalter. Till harmen bidrog äfven ett yttrande af svenske statsministern — fäldt i en sluten krets — som ansågs innebära hot mot Norge. Allt detta gaf den norska vänstern seger vid de allmänna stortingsvalen längre fram på året. Och därmed öppnas i unionens lefnadsbana en ny tidrymd.
Källa: Project Runeberg ·