Sida 208
208
II. KULTURVÄXTER PÅ ÅKER OCH ÄNG.
förbunden med hvarjehanda farligheter, som kunna vålla betydande förluster. Torra afplockas bladen från snörena eller stängerna samt läggas öfver hvarandra i lager, som täckas med bräder och genom därpå lagda tyngder svagt hoppressas under ett par dagar. Slutligen packas de, alla med skaftändarna åt samma håll uti ett slags låga, vid ena kanten öppna lådor (fig. 176 c) samt hopbindas i knippor (fig. 176 d). Tobaken är nu färdig att föras till fabriken.
Man har i nyare tid trott sig finna, att den olika aromen hos olika tobakssorter beror af vissa mikroorganismer, som tillfälligtvis funnits å bladen samt vid den fabriksmässiga behandlingen i dem åstadkomma jäsning, och har kommit på den tanken, att man genom att bland de inhemska tobaksbladen inlägga blad af utländsk, utmärkt sort skulle kunna af de förra framställa en utmärkt produkt. Tillräckligt bevisande praktiska försök saknas dock ännu.
YallniO. Sist bland njutningsväxterna upptaga vi här den odlade vallmon eller Opievallmon {Papaver somniferuni) (fig. 180), hvaraf beredes det såsom smärtdöfvande och njutningsmedel väl kända opiet. Opievallmon anses härstamma från en starkt hårig vallmoform, som växer vild i Grekland och på Cypern. Odlad förekommer den numera öfver hela jorden i en stor mängd sorter, skilda genom blommornas färg, fröhusens form och byggnad samt frönas färg. Vallmon försvarar väl sin plats i prydnadsträdgården genom sina stora, prydliga blommor. Den odlas dock förnämligast för de ur frukterna erhållna produkterna. Opium framställer man ur de omogna fröhusen, och ur fröna pressar man olja, eller ock använder man dessa senare att utströ på bakverk. Odlingen af vallmo, särskildt i och för opieberedning, var känd redan på Homeri tid. Från århundradena närmast efter Alexander den store finner man hos grekiska och romerska författare utförliga redogörelser för sättet, hvarpå opium framställes, äfvensom för detsammas egenskaper. Under medeltiden knappast användt annat än såsom ett sällsynt läkemedel, fick opium allmän användning först på 1600-talet.
I största skala produceras nu opium uti Ostindien, i all synnerhet i de tätt befolkade provinserna Benares och Bellar, hvarest regeringen har monopol på opium och hela skörden måste aflämnas till dess faktorier.
Alltefter frönas färg skiljer man mellan hvit, grå och blå vallmo samt efter fröhusets förhållande vid mognaden mellan vallmo med slutna och med öppna fröhus. I senare fallet uppstå under märkesflikarna en mängd små hål, genom hvilka fröna kunna urskakas. I mellersta Europa odlas mest den blå med slutna fröhus.
Vallmon kräfver en väl skött och rikt gödslad jord samt tycker om värme och torka. Vill man af vallmon taga frö, för att därur sedan pressa olja eller eljest på annat sätt använda dem, företages skörden, då fröhusen äro mogna, något olika allt eftersom sorten har slutna eller öppna fröhus. I förra fallet afskär man hela
Fif
180. Opievallmo {Papaver soinniferum).
Källa: Internet Archive ·