Tillbaka Read Runeberg

Kulturvaxter på åker och äng

Originalsida 190
Originalsida 190
Originalsida 190
Originalsida 191
190–191

Sida 190

190

II. KULTURVÄXTER PA ÅKER OCH ANG.

Tanilj. Vaniljen, den finaste af våra kryddor, är den skidlika frukten af ett antal växtarter, tillhörande orkidésläktet Vanilla, företrädesvis V. planifoUa, som är inhemsk i Mexiko och där äfven odlas jämte tre andra arter. Blommorna (fig. 163) sitta uti ett ax, och ur dem utveckla sig långsamt på 13 månader de 7 — 10 ram. tjocka och 16 — 30 cm. långa, glänsande svarta frukterna. Dessa innehålla en otalig mängd ytterligt små frön, enligt beräkning ända till 25,000 i en enda frukt.

Redan före européernas ankomst till den Nya världen användes vaniljen af mexikanerna, särskildt såsom krydda å kakao. I Europa har den varit känd sedan början af 16:e århundradet. Dess ursprungliga hemland Mexiko är ännu i dag det förnämsta produktionslandet; som sådana märkas för öfrigt Guatemala, Venezuela och Guayana, hvarest insamlingen af vaniljfrukter sker endast från vildt växande plantor, samt Brasilien, där vaniljen jämväl odlas. Odling af vanilj förekommer dessutom på Piéunion i stor omfattning, på Madagaskar, på Java och i Västindien.

fig. 163. Vaniljväxteu {Vanilla jjlanifolia).

Växten är slingrande, har en omkring 12 mm. tjock stjälk och älskar fuktig mark och luft. Odlingen (fig. 164) sker i delvis uthuggna skogar. Vid de till stöd kvarlämnade träden sättas 2 — 3 sticklingar. Finnas ej gamla skogar att tillgå, planterar man skydds- eller stödträd, eller ock utsättas, liksom i humlegårdarna, särskilda störar och planteras mellan störarna någon skuggande växt. I tredje året gifva plantorna första skörden.

Liksom öfriga orkidéer kan vanilj växten ej sätta frukt, med mindre frömjölet af insekter eller med konst öfverföres på pistillen. Insekter, lämpliga att utföra detta arbete, förekomma i vaniljens hemland. Inom andra odlingsområden, där inga sådana insekter finnas, måste pollenöfverförandet ske genom människohand; i annat fall sätter plantan ingen frukt. Denna artificiella befruktning, hvars nödvändighet vid insekters frånvaro först påvisades år 1837 af den holländske botanisten Mor ren, utföres vanligen medelst en fin tillspetsad bambusticka, som man för in i blomman. På stickan fastnar frömjölet, hvilket sedan, då stickan införes i nästa blomma,

Källa: Internet Archive ·