Sida 11
sätt hafva de kristna i gamla tider ur hopen utvalt sina biskopar och prester, som derefter bekräftades af andra biskopar utan all ståt som nu herskar. Så blefvo S:t Augustinus, Ambrosius, Cyprianus biskopar.
Emedan nu den verldsliga makten är döpt lika med oss, har samma dop och evangelium, så måste vi låta dem vara prester och biskopar, och räkna deras embete såsom ett embete som tillhör den kristna församlingen och gagnar den.
Ty hvad som framgått ur dopet, det kan berömma sig af att redan vara vigdt till prest, biskop och påfve, ehuru det icke anstår en hvar att öfva sådant embete. Ty emedan vi alla med lika rätt äro prester, måste ingen framhäfva sig sjelf och drista sig att utan vårt samtycke och val göra det, hvartill vi alla hafva lika makt; ty hvad som är allmänt, kan ingen taga åt sig utan allmänhetens vilja och befallning. Och derest det skulle ske, att någon valdes till sådant embete och blefve afsatt för sitt missbruk deraf, så vore han alldeles densamme som förut. Derför borde ett prestestånd icke vara annorlunda i kristenheten, än en förtroendepost; den som innehar det, går framför de andra, men då han är afskedad, är han en bonde eller borgare som de andra. Lika så sant är det, att en prest aldrig är prest, om han blifvit afsatt. Men nu hafva de uppdiktat character indelebilis och skräfla, att en afsatt prest ändock är något annat än en simpel lekman. Ja, de drömma, att en prest aldrig kan blifva annat än en prest, eller en lekman något annat än en lekman; det är allt af menniskor uppdiktadt tal och lagar.
Så följer nu häraf, att lekmän, prester, furstar, biskopar och, som de säga, andliga och verldsliga i
Källa: Project Runeberg ·