Sida 6
Luther, att åtaga sig det kristna ståndet och gifva så högförståndiga personer råd. Jag låter mitt urskuldande anstå; den som vill må klandra mig. Måhända är jag min Gud och verlden ännu en dårskap skyldig; den har jag nu föresatt mig att, om det vill lyckas, ärligen betala och en gång blifva hofnarr, jag också. Lyckas det mig ej, så har jag dock en fördel; ingen skall behöfva köpa en narrkåpa åt mig. Det blir fråga om, hvem som här vid lag binder narrbjällrorna på den andra. Jag måste besanna ordspråket: Hvad verlden har att uträtta, fordras en munk till, om man än måste måla honom. Det är väl mer än en gång som en narr talat vist, och ofta hafva de vise blifvit groft narrade, som Paulus säger: »Den som vill vara vis, han varde en dåre.» Men emedan jag icke allenast är en narr, utan äfven en edsvuren doktor i den heliga skrift, är jag glad, att ett tillfälle erbjuder sig, att fylla min ed, just som en dylik narr. Jag ber, urskulda mig inför de måttligt förståndige, ty de högförståndiges gunst och nåd vet jag mig icke förtjena. Jag har ofta med stor möda utbedt mig den, men hädanefter vill jag ej hafva den och aktar den intet. Gud hjelpe oss, att vi icke söka vår, utan hans ära. Amen.
Wittenberg i Augustinerklostret midsommarafton 1520.
Till hans kejserliga majestät och den kristliga adeln af tysk nation.
D:r Martinus Luther.
Nåd och styrka af Gud, allra först, allerdurchlauchtigste, nådigste, käre herrar. Det sker ej af idel
Källa: Project Runeberg ·