Sida 7
förvetenhet eller ondska, att jag arma menniska ensam dristar mig att tala inför eders högheter; den nöd och tunga som trycker alla stånd i kristenheten, särskildt det tyska landet, och som förmått icke ensamt mig, utan hvar man, att gång på gång ropa och begära hjelp, har äfven nu tvingat mig att skria och ropa, om Gud ville ingifva någon att räcka sin hand åt den olyckliga nationen. Ofta hafva anmärkningar gjorts genom concilierna, men genom några menniskors list behändigt blifvit förhindrade, så att det blifvit allt värre, hvilken onska och illistighet jag nu — Gud hjelpe mig — tänker att hafva i ljuset, på det att de, då man insett dem, ej mer måtte blifva så hinderliga och skadliga. Gud har gifvit oss ett ungt, ädelt blod till öfverhufvud och dermed väckt många hjertan till stort hopp; derjemte skickar det sig, att vi göra vårt dertill och nyttigt bruka tiden och nåden.
Det första som i denna sak är att göra, är att vi städse med stort allvar se oss före, och icke begynna med förtröstan till stor makt eller förnuft, om än all verldens makt vore vår, ty Gud kan och vill icke lida, att ett godt verk begynnes i förtröstan på egen makt och förnuft. Han slår det till marken, och då finnes ingen hjelp, som det står i den 33:e psalmen: En konung segrar icke genom sin stora styrka, en kämpe räddas icke genom sin stora kraft! Och deraf, fruktar jag, har det i forna tider kommit sig, att de dyra furstarne, kejsar Fredrik I och II och många flere tyska kejsare, så jämmerligen blifvit trampade under fötterna och förtryckta af påfvarne, fastän hela verlden räddes för dem; de hafva måhända mer förlitat sig på sin makt än på Gud, derför hafva de måst falla. Och hvad har i våra tider hållit blodhunden Julius II så uppe om icke det, att Frankrike, Tyskland och Venedig hafva bygt på sig sjelfva.
Källa: Project Runeberg ·