Sida 49
än att han vågar antaga den fednares ty hans egenteliga Rudium är lagens, blotta lagens mening. Denna fynes i XXI. Ca-
itlet vara, att den vinnande Parten icke bör få fin: kofmad årfatt, få vidt fiken finnes hafva varit få mörk och tvifvelagtig , ott den. tappande haft frälio orfak till rättegång, Ehuru mörk man ock må hafva funnit en fak , måfte likväl, efter det den fulleligen är utredd och efter domflutet, det åtminflone få antagas, att den vinnande haft tätt och den tappande orätt i målet: det motfatta låter icke tänka fig, utan attalt för groft qvälja lagen, domaren och utlaget; nu är då frågan, hvilkendera af deffe parter är det rättvift att lägga rät» tegångskoftnaden på? Skall det vara bil ligt, att lägga denfamma på den fom vunnit och hvilken fäledes måfte hafva haft lagen och rättvifan på fin fida? Det lärer ingen finnas, fom vill medgifva detta3 men, fäger man, den tappande hade icke tydlig lag emot fig, då han ingick i räts tegången; han kände icke vederpartens bevis för faken , och det är ju naturligt, at vilja värja fig felt: vi vilja derföre göra en fkälig jämnkning, och fladga, att de måga kännas hvar vid fin kofnad. Den: na ömheten kunde kallas vacker hos. en enfkild; och man bör: vilst icke förmins
N:o 33 8 34, D fka
Källa: Project Runeberg ·
