Sida 189
1838
»Braheväldet».
Grefve Magnus Brahe.
Konungens högra hand.
Grefve Magnus Brahe, Konungens vän, mannen med de mänga embetena och titlarna synes f5r de flesta säsom en slags Vlce-Konung, som utöfvar sitt Inflytande Inom det politiska llfvet oeh päverkar befordringarna Inom embetsverken oeh bland militären.
Begtämmer Kungen eller Brahe?
— De vanliga audienserna hos H. Ex. Brahe ha åter tagit sin början efter gref-vens återställande till helsan. Vi kunna icke underlåta, att här jemväl lemna rum åt en fråga, som vi hört allmänt göras: Hvad är det egentliga skälet, att dessa audienser blifvit så besökta, och hvem har lärt de goda medborgarna denna biväg till målet för deras önskningar?
Att man i H. E. Hr grefve Brahes person, häldre än i någon armans, vill finna denna genväg må geraa, om så behagas, härledas från häfden, börden eller den så kallade »historiska kontinuiteten», men den absoluta orsaken ligger utan tvifvel i statsskicket och den riktning dess utveckling tagit. Det är från beskaffenheten af dessa man kan härleda möjligheten att än en gång få se hela den konstitutionella, rådgifvande och beredande personalens inflytande före-nadt i en enda mans hand, och Sverige hugnadt med en stordignitär, som gör alla de öfriga öfverflödiga. Aftonbladet.
En hängifven tjenare.
Magnus Brahe's favoritskap står ensamt bland alla dem som hofvens anna-ler, mig veterligt, kunna uppvisa, genom sin renhet från alla de maktens och in-
flytandets missbruk till förföljelse eller egna passioners tillfredsställande, hvaraf vanliga gunstlingars historia öfverflödar. Deremot har man en mängd bevis, utom de säkert ännu flera, som ej äro kända, på Brahes bemödanden att såsom en lugnande och försonande ande hejda sin konungslige gynnares till öfveril-ningar och förhastade beslut så lätt stämda sinne, hvarvid den eljest med så varm vänskap omfattade gunstlingen ofta blef bemött med harm och tillbakavisad med hårda ord. Han är verkligen en ädel man.
Detta erkändes af allmänheten midt under ropet öfver det inkonstitutionella Kamarilla-inflytande, som af honom och genom honom utöfvades på konungen och förnämligast uti befordringsärenden, oberäknadt dem i arméen, som lagligen tillhörde hans befattning.
Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister.
Ur bref till P. D. A. Atterbom.
Brahes karaktär är verkligen ridderlig, och aldrig kunde en konung, som ej förstår vårt språk, kunnat välja en in-tegrare organ för sina meddelanden till Folket och till enskilde. Han tycks ej veta af någon annan bestämmelse än den att vara ett ädelt offer för sin plikt; det är den enda lycka han känner.
J. O. Wallin.
nja, ja—jag Idfvar ett förordnande.»
Grefve M. Brahe svarar en supplikant, som uppvaktar honom å hans audiensrum på Kgl. Slottet.
Karikatyr ur »Ställningar och Förhållanden» af K. F. M. Darell.
Justitiekansler C. U. Herman.
Konungens vänstra hand.
Hätskheten mot Nerman, den förhatlige uppkomlingen, delades af hela den tidens aristokrater, utom grefve M. Brahe, hvilken bäst kände honom och den stora nytta han gjorde, i det han på sängkammarvägen upplyste Konungen om de osanningar, hvarmed då varande s. k. store män ofta trakterade Konungen, i förlitande på hans okunnighet om Sveriges både språk och andra förhållanden. C. A. Breitholtz.
Carl Johans hemliga polis.
Carl Johan var den senare hälften af sin regeringstid mycket misstänksam. Detta tilltog med åren. Han misstänkte nästan alla, att de i mer eller mindre mån arbetade i'mot honom och icke vore honom tillgifna, som de läto påskina. Orsaken till uppkomsten af denna misstänksamhet var följande. En person vid namn Nerman hade lyckats att blifva Polismästare i Stockholm. Men
i stället för att genom sin chef öfver-ståthållaren låta Konungen veta hvad som passerade, skaffade han sig direkt tillträde till Carl Johan och berättade för honom allt möjligt skvaller.
Han blef snart nödvändig för Konungen, hos hvilken han infann sig klockan
ii om aftnarna men icke den vanliga
vägen utan garderobsvägen, då anmäld af kammartjänaren. Om vid den tiden någon var inne hos Konungen, skedde kammartj enarens anmälan i följande ordalag: »Sire, det är någon här». Genast afskedades den som var inne, och Nerman inträdde. Carl Johan, som kände, huru Napoleon i Paris hade sin hemliga polis och spioner, införde nu sådant här, och Nerman blef denna hemliga polisens chef. Georg Ulfsparre.
Källa: Project Runeberg ·