Sida 352
1859
EMILIE FLYGARE-CARLÉN.
Sveriges mest produktiva författarinna.
orträttet af Emilie Carlén, som illustrerar första sidan af vårt första nummer för 1859, är ritadt efter en nyligen tagen, särdeles lyckad fotografi, och vi hafva åtminstone bjudit till att så troget som möjligt, framställa bilden af Sveriges utmärktaste och mest produktiva författarinna. Fru Carlén, som år 1838 utgaf sitt första arbete, Waldemar Klein, har under loppet af 14 år, eller från nyssnämnda år till och med 1852, riktat svenska litteraturen med icke mindre än 25 särskilda arbeten, utgörande tillsammans 48 band, således ett helt bibliotek, hvilket icke allenast inom Europa, utan äfven uti Amerika i olika öfversätt-ningar upplefvat flera upplagor.
Man skulle kunna göra en hel stor bok af de recensioner, som blifvit skrif-na öfver hennes verk; men af alla dessa har ingen förefallit oss mera träffande än den som J. P. Theorell, otvifvelaktigt en af vårt lands grundligaste och skarpsinnigaste recensenter, skref i den nu mera upphörda tidningen Vinterbladet, hvarutur vi göra oss ett nöje att meddela följande:
»Det är en egenhet med denna författarinna, att hon tecknar visserligen med öfvad konstnärshand äfven vanliga landskapsstycken med träd och lamm och plogar och det af hela verlden kända och konterfejade landtlifvet; men aldrig blir i dessa hennes taflor den verve och saftfullhet och spänstighet, som när hon tecknar omsusad af en frisk bris från hafvet. Det, hvari hon sjelf innerligt »lefver med» figurerna på sina teckningar, det är skärgården med sina klippor utan nästan all vegetation, sina i bergskrefvorna inkilade fiskare-kojor, sina förfärliga stormar och sin om det knappaste lifs-uppehälle jemt kämpande befolkning, allt föremål, ur hvilka den, som icke sett dem på nära håll, och nota
bene ej sett dem med snillets öga, icke kan framlocka någonting poetiskt.
Men fru Carlén är ock bland de få målare, som lyckats med ämnen ur alla folk-klasser. Hennes noblesse och eleganta verid i Fideikommisset, hennes fiskare och kypare i Pål Väming, hennes lurendrejare och jagt-
löjtnanten i Rosen på Tis-telön, hennes rådmän och landtmätare iVindskupoma äro alla väl tecknade: ur alla har det poetiska ämnet blifvit framlockadt; af alla äro lefvande individer skapade. Hvad som utmärker fru Carlén är att hennes bilder aldrig — eller nästan aldrig — äro abstraktioner af obestämda molngestalter, utan lefvande varelser med kött och blod; man ser dem, man lefver med dem, känner med dem, älskar eller hatar dem, såsom de vore de våra viderbor eller nabor.»
Julaftonen 1852 afled fru Carléns son i första giftet, Edvard Flygare 23 år, fil. mag. och med anlag som ingåfvo de bästa förhoppningar. Djupa själar lida djupast, och från den stunden tycktes det som vore hela hennes fantasi, alla hennes tankar uteslutande fästade vid sonens graf, orörliga som marmorvården, hvilken restes deröfver. Så förgingo 6 »långa år», såsom hon sjelf yttrar om denna tidsrymd, då allmänheten i slutet af 1858, på det angenämaste öfver-raskades af den underrättelsen, att Emilie Carlén ånyo fattat pennan; och resultatet af denna nyvaknade verksamhet se vi uti Aftonbladets följetång, som redan börjat hennes nya roman: Ett Köpmanshus i skärgården.
Svenska romanlitteraturen, som för blott ett tiotal år tillbaka var så rik och blomstrande, att den fyllde icke mindre än tvenne originalbiblioteker, tycktes nästan aftyna med Emilie Carlén. Måhända vaknar den nu med henne till nytt lif och nya lagrar.
Illustrerad Tidning.
Författarinnan Emilie Flygare-Carlén.
Källa: Project Runeberg ·