7
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
Lördagen den 20 därpå följande November
sjuknade han häftigt, men blef bättre under söndagens lopp
och var uppe följande måndagen samt talade på
aftonen om att han nästa dag ville gå i skolan. På
tisdags morgon vid I/2 7-tiden hörde vi, att han hostade
häftigt. Han hade sitt lilla rum bredvid sängkammaren.
Min hustru gick då in till honom och skötte om
honom på bästa vis. Kort därpå tycktes han slumra in,
och vi hoppades, att allt skulle gå öfver. Vid niotiden
gick jag in i hans rum för att se hur det var med
honom; vi hade ej velat störa honom förut, utan ansågo
bäst, att han fick sofva. När jag kom in, fann jag
honom ligga i den vildaste feber, pulsens slag stodo
knappt till att räkna. Jag såg, att han var dödssjuk,
och jag bad min hustru komma in. Vi föllo på knä
på hvar sin sida om hans säng, och jag lämnade mitt
kära barn i min Herres händer. Jag brukade, medan
barnen ännu voro små, ibland bedja med dem en och
en. Jag fann, att detta vanligen gjorde mer intryck på
dem än den gemensamma dagliga familjegudstjänsten.
Han var van vid, att jag bad för honom under dessa
bönestunder på tu man hand. När bönen denna
gång-var slut, uppstod mellan honom och mig följande lilla
samtal, som blef näst det sista jag hade med det för mig
så kära barnet. Jag frågade:
»Hörde du nu, Henry, hvad jag bad för dig och
var du med därom?»
»Ja», svarade han.
»Tror du på Jesus, Henry?»
»Ja.»
»Älskar du honom ?»
»Ja.»
»Vill du gå till Jesus, om han kallar dig?»
»Ja.»
Källa: Project Runeberg ·