56
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
jag var ej väntad den dag jag kom. Bäst jag gick
på den gata, vid hvilken jag hört de skulle bo, och
frågade efter deras gård, fick jag se min käre fader
i ett fönster. Återseendets glädje efter en sådan
långväga och utomordentligt intressant färd låter ej
beskrifva sig. Huru ofta hade jag ej under den
minnesrika färden tänkt på denna stund!
Jag nämnde några ord om Miss Watson och den
unga maronitflickan hon adopterat. Innan jag
fortsätter vill jag säga något mer om dem. Jag såg dem
första gången på Beyruts redd. Mina kära
reskamrater och jag hade just kommit ombord på den
ångbåt, som skulle föra oss från det heliga landets kust.
Den oförgätliga färden var just slut. Vi kände oss
tacksamma mot Gud, som bevarat oss därunder, och
att vi fått skåda de dyrbara nejder, där Herren Jesus
lefvat och dött. Från ångbåtens däck sågo vi det
väldiga Libanon insvept i rökmoln, som uppstego från
maroniternas byar, hvilka brändes obarmhärtigt af de
segrande druserna.
Passagerare anlände i små båtar hvarje stund;
bland dem voro äfven de båda damerna jag nyss talat
om, den ena en äldre engelsk dam af distingueradt
utseende, den andra en förtjusande ung flicka om 14
år. Jag blef snart bekant med dem. Miss Watson
var missionär och underhöll en skola på Libanon för
maronitiska barn. Hon underhöll sin mission med
egna medel. Flickan, hon hade med sig, var en
maronit. Hennes fader hade blifvit dödad af druserna
för några år tillbaka och hennes moder gjord till
slafvinna. Miss Watson upptog då det öfvergifna
barnet som sin dotter och lät henne bära namnet
Watson. Vi reste nu tillsammans till ön Syra i
Arkipelagen, hvarifrån de båda damerna reste med ångbåt
Källa: Project Runeberg ·