Sida 138
1910
Strindbergsstriden.
Den stora händelsen under min tid i Aftontidningen var Strindbergsstriden. När jag började med Svenska Folket, hade jag vänt mig till Strindberg och bett honom medarbeta. Det lovade han också, om han skrev något som lämpade sig, men det kom aldrig något. Då Aftontidningen uppsattes, blevo vi grannar. Tidningen hade sinalokaler Drottninggatan 83, och Strindberg bodde i hörnhuset vid Tegnérgatan strax intill. På sina morgonpromenader, i allmänhet de enda utflykter han gjorde, gick han dagligen förbi tidningen. En morgon i slutet av april 1910, då jag kom ner på redaktionen, låg där ett brev från honom, som han en stund förut egenhändigt avlämnat. Han frågade, om jag ville trycka en bifogad uppsats. Jag skulle då låta honom veta det i telefon. »Jag skriver», tillade han »utan honorar, men begär korrektur, och ber få slippa annullerande kommentar av Red». Uppsatsen, som infördes i tidningen några dagar senare, bar överskriften Faraondyrkan och utgjorde ett angrepp på Karl XII-kulten. Den blev inledningen till en hård uppgörelse med gängse historiska, politiska vetenskapliga och litterära idoler, som kulminerade fram på eftersommaren och satte andarna i rörelse över hela landet och även i grannländerna. Det gick väl an, så länge han höll sig till de historiska och politiska företeelserna, om vilka man var van att kivas, men när han övergick till det litterära och vetenskapliga och riktade sina stötar mot levande och populära personligheter, tog det eld i knutarna på allvar. Om han ändå nöjt sig med att hudflänga de akademiska ritualisterna, som fått sina fiskar varma många gånger förr, hade det väl kunnat passera, men när 9o-talet med Heidenstam i spetsen och den från sina forskningstriumfer i Asien nyligen hemkomne och furstligt firade Sven Hedin råkade i gluggen för honom, reste man sig till motvärn. Det ena lägret stod mot det andra. För eller mot Strindberg.
Valfrid Spångberg.
Valfrid Spångberg.
De fem raderna. August Strindberg:
Låtom oss nu skåda mästerverket från svenska skaldekonstens renässans 1890.
De fem raderna:
Jag längtar hem sen åtta långa år. (Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
138
Jag längtar hem.
(Vi ha hört dét!) Jag längtar vart jag går — men ej till människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)
Han längtar hem! Skönt! Men icke till människorna, och detta sista måtte ha slagit an på fröken Ellen Key, fastän hon uppger sig i tid och otid älska hela människosläktet, hennes force. Men antaget att man' icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det varmaste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke »lekt barn», ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone: Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna.
Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar, som dock är en ingrediens i poesien.
August Strindberg.
»Abrakadabra.»
En Strindbergs-artikel i kritiskt ljus.
För att ställa de fem radernas innehåll i ytterligare belysning väljer Strindberg sedan några dikter, först och främst Björnsons sköna längtansdikt från främmande land, dock utan att interfoliera — möjligen emedan Björnson är död (ehuru Strindberg just inte visat någon vördnad för gravar) eller troligare bara emedan det inte passar här, eftersom det skulle blotta ohållbarheten av hans kritiska metod i det föregående.
»Syng mig hjem om I kan,»
Tänka vi oss en Strindbergsreplik, blev den väl ungefär så här: (Ja försök bara! Eller: Det går inte!) »Jeg vil dö i mit land,» (Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!) »Syng mig frem til mit hjem,» (Vi ha hört det.) O. s. v. Och ett sådant sätt att bevisa, att en dikt är humbug eller blå dunster, anser Strindberg skola övertyga dem som ännu ha intelligens nog att följa en bevisning! Henning von Melsted.
Henning von Melsted.
Källa: Project Runeberg ·