Sida 139
1910
Strindbergsstriden.
Upptäckarhumbug.
— Kan man kalla Hedin en humbug då?
— Nej, inte direkt. Men hans oförmåga att skildra det han sett, och hans negativa metod att korrekturläsa och nafsa efter stora föregångare i stället för att giva positiva beskrivningar efter eget iakttagelsematerial, gör hans arbete söndrigt. Hans rysligt grundliga sätt att fotografera vindens spår i sandhögarna, och obetydliga vattendrags riktningar i väderstreck, fyller volymer med innehåll, utan att ge något riktigt begrepp om landet. Men däremot får man vissa falska begrepp, såsom att Hedin varit den förste som inträngt i Tibet och Lassa, och intervjuvat Stor-Laman (på vilket språk?). Han säger icke ut det direkt, men ger framställningen den färgen som om så vore fallet.
— Har han inte upptäckt något nytt land då?
— Nej, varken Tarimbäcken, Lop-Nor (sjön), Gobi eller Tibet.
— Varför skulle stadsfullmäktige, skolungdom, riddarhus och Skansen trummas opp då?
— Fråga mikrocefalerna vid Operaterrassen! Känner du inte Kiplings amerikanska nationalhymn? »Var fräck! Var fräck! Så går du fram i livet!»
— Men finns det inga gränser för fräckheten?
— Nej, den är gränslös som okunnigheten, dumheten och den moraliska fegheten!
— Vilket upphöjt exempel för den växande ungdomen, som nu skall uppfostras till mohikaner, nattvandrare och — spioner.
August Strindberg.
Strindbergs asiatiska horisont.
Jag inser det löjliga i att ta Strindberg på allvar. För hans snille finns ju inga gränser. Men hur är den publik beskaffad som kan trakteras med dylikt struntprat? Han söker lura i sina stackars läsare att Prschevalskij gjorde unnan allt vad Asien heter och att varken jag eller någon annan hade där att göra sedan. Och dock ha vi i denna stad hela institutioner som icke. syssla med annat än vårt lands utforskande och uppmätning. Strindberg vet nog en hel del, men det är en sak han inte vet — hut. Han vill inbilla okritiskt folk att han söker efter sanningen. I hans artikel finns icke en rad som är sanning, allting är falskt eller med jesuitisk lumpenhet förvrängt. Han skäller och gläfser som om det gällde att störta Jerikos murar. I den ena tidningen ljuger han hänsynslöst, i den andra predikar han evangelium för folket. Han är som den kinesiska svalan, som bygger sitt bo av sin egen saliv.
Sin feghet förråder han ofrivilligt då han barnsligt skryter med att han »törs» anfalla mig. Jag bits inte. Och jag är van vid kalmucker. För den litterära kobrans giftbett är jag fullkomligt immun.
Och det är synd, ty Strindberg är en fenomenal begåvning, med en rutten karaktär, en häpnadsväckande blandning av titan,
Sven Hedin.
sfinx, vampyr och parasit. Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med en känsla av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad. Och ändå sitter han där alltjämt och skriver, ensam med sitt hat, och förtäres dag och natt av avunden, värre än kvinnan av sin svartsjuka. Ett blekt återsken från forna ljusare tider är den enda lager som smyckar hans silverhår.
Mörkret har redan börjat stiga omkring honom. Snart komma de svarta läderlapparna, och hjärtat kallnar. Då är det för sent att bikta. Sedan kommer domen. Skall Strindbergs kristendom gillas av hans domare? Stackars ödslige, ensamme pilgrim, som lever på ruinerna av sitt eget tragiska liv! Det är som om han redan med brådskande steg, med bullersamma pipor och flöjter i täten, börjat sitt tåg under Svarta fanor som visa honom vägen
till Hades. Sven Hedin.
Asiatiska stövlar.
Jag fäster mig icke vid småsaker, som att dr Hedin kallar Strindberg »den litterära kobran», »schakalen» — en kvickhet han lånat på annat håll och till yttermera visso upprepar och utlägger ett par tre gånger — »personifikationen av den råa pöbeln», »rutten karaktär», »vampyr», »parasit» etc. etc. Men när han framställer Strindbergs hem som ett sorgehus, i vilket liket ännu sitter och skriver, i stället för att lägga sig i den av Hedin beställda kistan, när han slutligen, efter alla sparkningar, gjuter en skål smutsigt medlidande över den döde, då har han ohjälpligt spillt ner sig, han har krympt så man knappt känner igen honom och man frågar sig förvånad:» Jaså, polityren satt så löst?»
Som vinden mumlar i rågen, så har mer än en gång genom nationen susat ett litet ord om hr Hedin. Lyssnade han aldrig? Många ha uttytt det suset som »Dumbom!» Det är ingen föraktlig egenskap för övrigt, det försonar mycket, och måhända utgör det också stundom en liten del av den mänskliga storheten. Men när blodet stiger en människa åt huvudet, kan det vara en farlig
egenskap. John Landquist.
John Landquist.
En röst ur de djupa leden.
Hur skulle det vara om riksdagens båda kamrar voterade ett diktargage? (Utopier; jag vet det!) Eller om nationen satte »stockholmsbarnet», som «inte förstår» stenarna på landet, i stånd att få en fridens gröna oas, där han kunde åldras, drömma och dö — utan brödbekymmer? (Behöver inte vara utopi!)
Nog vore det bättre än att ropa Korsfäst åt hans besvikenhets bitterhet, och håna hans glädjes barn: hans verk. Nog vore det »hjältarnas folk» mer värdigt. Men när har svensken egentligen förtjänat det epitetet!
Adolf Lundgrehn.
139
Källa: Project Runeberg ·
