Sida 22
1908
Per Hallström. Per Hallström en av de 18.
Med sin Höge Beskyddares, H.M. Konungens, nådiga bifall har Akademien den 12 mars detta år i ledigheten efter framlidne professorn m. m. C. R. Nyblom till ledamot valt och kallat skriftställaren Per Hallström.
Som en överraskning kommer ju icke invalet i akademien, säger hr Hallström, eftersom jag flera gånger förut varit på tal till ledamot.
Redan för åtta år sedan blev Hallström föreslagen och utgången ansågs redan då så given att han fick motta gratulationer av Harald Wieselgren, som berättade honom nyheten såsom alldeles säker. Man må därför inte undra på att han även denna gång ställde sig något skeptisk då ryktet om hans inval spreds. Han kunde ju föreställa sig att akademiens medlemmar ej ännu kunnat glömma hurusom han var en bland dem som undertecknade den stora protestskrivelsen när Sully-Prudhomme fick Nobelpriset, eller att hans stil stötte för huvudet en del akademimedlemmar, vilka andra mönster föresvävade.
Med sina 41 år är Hallström nu den yngsta medlemmen av akademien, vars äldste är den 85-årige von Ehrenheim. Ej blott genom åldern intar Hallström en särställning, utan också därigenom att han är den första skönlitterära prosaförfattare som blivit medlem av Svenska akademien.
Litterära succéer.
Per Hallströms lustspel »Erotikon» som för några veckor sedan utkom i bokhandeln, är nu alldeles slutsålt i sin första upplaga. Ny upplaga utkommer emellertid om några dagar.
22
Litterärt.
Två debutanter.
Till en danserska.
Bertil Malmberg, f. 1889.
Till Eros bådo vi tillsammans,
till Eros, rosornas gud.
Eros
skänkte oss båda
kärlekens glöd,
begärets rosendimma.
Och dock
varandra älskade vi aldrig.
Vi älskade
oss själva, och vårt hjärta vällde högt av dunkel längtan,
fåfäng längtan, skänk av Eros,
skum, ohygglig längtan
efter att kyssa
våra egna läppar, våra egna ögonlock.
Ur Bränder av Bertil Malmberg.
Också jag?
Erik Lindorm, f. 1889.
Skall också jag som nu är ung, en gång
åt ungdomen helt kallt på munnen draga?
Och skratta åt min första kärlekssaga,
åt allt jag bar och ej fick ut i sång?
När jag mot livet tog mitt första språng och föll och slog mig utan att ens klaga? När jag i ångest fridlöst måste jaga och tyckte hela världen var för trång?
Skall också jag vid glaset, svept i rök,
då tala om mitt första flygförsök
för mina vänner och helt muntert skratta?
Skall detta allt som brottades och grät
när jag blir gammal farbror tas på knät?
Det är för tungt och svårt för mig att fatta.
Ur Bubblor från botten
av Erik Lindorm.
Carl Thorséns förlag. Stockholm 1908.
Axel Klinckowström.
Sv. Akademiens stora guldmedalj åt Klinekowströms »Olof Trätälja». Klinekan berättar:
Det var alltså inte så få ögon som följde mig på min väg fram till de för mig och de mina reserverade platserna tätt intill de med kronkläde draperade skrank som skilde de odödligas värld från de dödligas. Jag lade särskilt med nöje märke till, att min gamle närsynte vän Filip Tammelin reste sig upp från sin plats för att genom en stor dubbelkikare följa mig på min väg — stackars Filip han skulle nog givit en del av de få år han hade kvar, för att denna kväll vara i mina kläder!
Äreminnet över Högstsalig Konungen, Billings anförande rörande årets tilldragelser och justitierådet Ivar Afzelius inträdestal voro över och det stora ögonblicket var äntligen inne. Ställande sina steg åt mitt håll slog Carl David i den kronbeströdda barriären upp en liten klaff, jag inte förut lagt märke till, tog min hand och ledde mig gravitetiskt fram till bordets övre ända samtidigt i viskande ton inpräntande i mig att inte glömma att buga mig för kungen — den gamle herrn måtte ha trott mig mer än lovligt nervös, vilket alls inte var fallet. Nu då jag kommit så långt som jag ville, kände jag mig tvärtom kolugn — endast en exploderande helvetesmaskin eller ett plötsligt slaganfall drabbande en av de tretton vid bordet kunde numera skilja mig från mina mödors åtrådda belöning. —
Etter slutat tal överlämnade Hans Högvördighet högtidligt den i rött marokängetui inneslutna medaljen och inte utan hemlig belåtenhet kände jag att den var tung — vägde som jag kunde finna så där på känn jngefär lika mycket som en flaska pilsner.
Källa: Project Runeberg ·
