Sida 174
1911
Heidenstam mot Strindberg.
Verner von Heidenstam. Målning av J. A. G. Acke (1911).
Strindberg sedd genom fjärrglas
av Verner von Heidenstam.
Strindberg har i någon av sina blå böcker kallat mig Sveriges dummaste karl. När jag hade läst boken till slut och lade den ifrån mig, började jag undra, om det ändå inte fanns en, som var nära på ännu dummare.
174
Om två dumhuvud nu törna ihop, bör det åtminstone vara till muntration för de många kvicka.
+
Och vad var det egentligen jag fick veta vid hans kalabalik i somras? Att Atterbom skrev om siare och skalder för att komma in i akademien. När Atterbom utgav det verket, satt han redan i akademien. Att min ungdomsbok »Hans Alienus» är ett uppkok på Oscar Wilde. När jag skrev boken, hade jag aldrig ens hört Wildes namn. Att man inte kan längta till stenar. Han vet tydligen inte, att det finns svenska landskap, som få sin karaktär av stenarna, de stenar, i vilka trollen fordom sades bo. Han har bara reda på stockholmarnas sommarnöjen. Att lektor Linder blev rysligen mördad. Om med dolk eller aqua tofana, får man inte veta. — Men det vore helgerån att röra vid ett sådant sammelsurium. Det bör få stå kvar och tala för sig själv som en förtätad bild av vad de sociala folkprästerna vörda och förhärliga.
För Strindberg är glåpordet och beskyllningen de två fötter, på vilka filosofien dansar och går. Stödd mot hennes skuldra vandrar så vår blinde Homeros från dörr till dörr, för att få påsen fylld hos olika tänkare. Men han har ett underligt sätt att tacka för undfägnaden. Var gång väderkvarnen vänder sig på taket, bultar han grundligt om sin värd, och fortsätter sedan dit vinden blåser. Han leker med läror, som barn med heliga käril, och under tiden tror han, att han brottas med Gud. När hade han väl någonsin mod till en sådan idéstrid på ett ensamt rum, långt borta från människor? Ser man efter, finner man, att vad han brottas med, det är stockholmare och en och annan landsortsbo. Han hatar sig fram och besitter aldrig den ödmjuka kärlek till sanningen, som glömmer personerna. Den finns egentligen blott hos kulturmänniskan. Men Strindberg med sin isgrå och misstrogna blick nedifrån är en förlupen träl.
+
Det svenska lynnets pendel svänger mellan det råa och det sentimentala, mellan senapsburken och sockerskålen. Och mången stockholmsk gammal stofil, som på källaren Pelikan mediterar över sin grogg, känner ännu bröstet mjukna vid tanken på den Strindbergska prosan. Så fort figurerna i pjäsen eller berättelsen bara väl få syn på varandra, braka sabelhuggen, ända till dess det inte finns mer kvar av de båda tappra hjältarna än två par tomma kragstövlar.
Källa: Project Runeberg ·
