Sida 435
Den första lekmannajordfästningen.
jordfästningen ensam gälla. Hur gärna man än skulle velat tillmötesgå den bortgångnes önskan att ett genombrott skulle ske, »om ej förr så vid min egen jordfästning», så kunna dock inte lagens tydliga föreskrifter åsidosättas. Ännu en jordfästningsceremoni måste alltså genomgås innan lagens ordalydelse är fullt tillfredsställd. Den utfördes av kyrkoherde Sandahl i närvaro av de anhöriga och ett femtiotal andra.
Dödsboet.
Lektor P. Waldenströms efterlämnade förmögenhet uppgår till endast 41451 kr., därav i livförsäkringar 21 000 kr.
Den idisslande haren.
Bibeln uppger att haren idisslar. Alltså idisslar haren, ty så står det skrivet, var Waldenströms slutledning. Haren idisslar och om zoologerna inte se det, äro de dumma. Hårdare ansatt förklarade han: om ingen sett haren idissla, så beror det förmodligen på, att han gör det i hemlighet.
Waldenström och den idisslande haren. Edv. Forsström i Söndags-Nisse 1902.
Waldenströmiana.
Det var visst i samband med den idisslande haren som P. W. råkade i stridens hetta kalla några professorer i Lund för »lunsprofessorerna». Dessa kvitterade med att benämna P. W. för »Djävle-lektorn».
+
Lektorn var varm tyskvän, och en morgon under kriget suckade han
28—6 16862.
Rektor Mosesson förrättar jordfästningen.
Ur P. P. W:s eget liktal.
När detta liktal efter min död tryckes, skall det ske så att klichéer tagas av varje sida, på det att de må komma såsom en av mig själv handskriven avskedshälsning till alla som önska ha ett minne efter mig.
Ära vare Gud för allt.
Det var i denna tro den person levde vilkens döda kropp vi i dag föra till graven. Det var ock 1 denna tro han skildes hädan. Mycket arbete har han haft, många strider har han haft att utkämpa, men när han från slutet av sin levnads väg kastade en blick tillbaka på det som han upplevat, då bleknade allt utom ett: Guds nåd, som följt
honom i alla hans levnadsdagar, Guds nåd, som först givit ut den enfödde Sonen för honom, Guds nåd, som sedan uppsökt honom, omvänt honom och bevarat honom, tills han fått nedlägga vandringsstaven och gå in 1 sin Herres glädje, för att där gemensamt med alla dem som blivit tvagna i Lammets blod i evighet lovsjunga Gud, som sänt Lammet, och Lammet, som med sitt blod återlöst honom och dem från alla synder, från döden och djävulens våld, återlöst dem till Gud.
Till alla dem som han i ord och gärning eller på annat sätt förorättat, sänder han en ödmjuk bön: Förlåten mig allt.
plötsligt: »Ja, gode Gud, hjälp fransmännen» — men så ryckte han till och ändrade sig strax: »Nej, jag menar tyskarna! Ja, Gud förstod nog att det var ett misstag».
xx
Lektorn var nykterist, om icke av renaste vatten, så av svagaste svagdricka. En het sommardag åt han middag hos en äldre fru i huvud-
staden. Het och törstig fick han sig en läskande dryck islagen. När han tömt halva glaset, utbrast han:
— Det var ett ovanligt gott svagdricka!
Värdinnan halvt urskuldande:
— Kära lektorn, det är inte svagdricka, det är pilsner.
Waldenström: — Det var gott i alla fall — och lämnade resten.
433
Källa: Project Runeberg ·
