Sida 181
1911
Emigrationsutredningen. Folklynnet och utvandringen.
Bristen på psykologi.
Två fakta giva förnämligast det svenska folklynnet sin karaktär i våra dagar. Det ena är, att vi svenskar älska och intressera oss för naturen men icke för människor. Det andra: att vi sakna nationalkänsla.
xx &x +x
Svensken intresserar sig aldrig för att studera människor. Försök i ett sällskap — icke att förtala en person, som är illa omtyckt: detta skall naturligtvis ta skruv: ej heller att oartikulerat höja till skyarna en populär person: det skall följas av lika oartikulerade instämmanden. Men försök att lugnt och opartiskt, något mera ingående analysera en persons karaktär, vilken alla i sällskapet känna. — Försök att utfinna både hans goda och hans svaga sidor och huru man skall kunna förklara deras förhållanden, till varandra. Resultatet skall ofelbart bliva: allmän tystnad. Och efter några ögonblick skall någon i sällskapet taga upp ett annat samtalsämne.
+ &x LJ
Över huvud är det svenska umgängeslivet icke av större intresse. Och huru skulle det kunna vara annorlunda? Svensken intresserar sig icke för politik, knappast för konst, en obetydlighet för litteratur. Han är över huvud icke mycket road av att resonera. Och minst av allt intresserar det honom att studera de människor han har framför sig. Vad under då, att i det svenska umgängeslivet en så stor roll spelas av anekdoten och punschen!
Svenskens brist på psykologi yttrar sig också däruti, att han är värnlös mot oförskämdhet. Vid varje mera oväntad och ovanlig situation av människa mot människa blir han förbryllad. I äldre tider löstes en hel del dylika problem mycket lätt: när oförskämdheten gick för långt, slog man helt enkelt till. Men i våra dagar när man inte får slåss!
Nu antydda egenskaper hos svensken är en av dem som ligga allra klarast för våra grannfolk. Och i rikt mått ha de vetat begagna sig därav.
x + +x
Bilaga XVI. Det svenska folklynnet.
Gustav Sundbärg.
Vi svenskar ha verkligen under senaste tid begynt i någon mån älska vårt land. Därtill har Turistföreningen i ej ringa mån bidragit
Men när skola vi lära oss att älska vårt folk?
x
»Lyssna till den granens susning,
Vid vars rot ditt bo är fäst.»
Ja väl, detta kunna nog svenskarna lära sig.
Men att lyssna till de mänskliga rösterna, till stämmorna från den svenska kulturen, vid vars rot vårt bo sannerligen också är fäst?
+ Xx +
Den nationella hänförelsen, i förbund med tidens alla bärande tankar, har därute i Europa framtvungit stora avgöranden, som i sin tur inneburit ett nytt tillskott av kraft till folkandan.
Huru oändligt högt och omständigt ha ej däremot de stora reformerna släpat sig fram hos oss! Representationsfrågan krävde femtio år, försvarsfrågan trettio, den allmänna rösträtten fyrtio år. Och när till sist en lösning framtvungits, huru ofta har den ej skett »i trötthetens tecken» utan att väcka någon segerns entusiasm hos de segrande!
Ett tidevarvs härskande idé giver nytt liv åt varje utvecklingsduglig strävan; »Andarne vakna, och det är en fröjd att. leva». Avsaknaden hos oss av tidens bärande tanke, bristen hos oss på nationell instinkt är det som gjort hela 1800-talets historia i vårt land så färglös, så »grå».
Att vi stått utanför tidens starkaste rörelse är det, som så av sig självt giver dessa alltjämt återkommande intryck, att vårt folk sover. Detta till trots för att vi nog arbetat, vi också — i många fall väl så mycket som andra folk,
I själva verket ha vi svenskar sovit över nationalismens tidevarv. Hela vårt arbete under denna tid bär prägeln av att hava skett så att säga i sömnen.
+ +x x »Det bor oväld uppå framtids tunga, och all förtjänst till slut sin krona har.» Detta är sant — i ett fall på tusen. I Sverige i ett fall på tiotusen.
+ + x
Att hava gjort sitt folk någon nytta är i andra länder åtminstone i någon mån ett skydd mot förtal och hätskhet.
I Sverige är förhållandet snarast motsatsen.
Över en mycket stor del av vårt folks bästa män är den rätta gravskriften: Hatad i livet, glömd i döden.
Huru oändligt mycket är ej glömt av vad svenska män och kvinnor uträttat av gagnande storverk, — saker som skulle vara med tacksamhet ihågkomna hos varje annat folk.
Någon gång griper man sig an med att väcka något minne till livs, — såsom i våra dagar Swedenborgs.
Men man får komma ihåg, att initiativet härtill har utgått från främmande håll, — engelskt och amerikanskt.
Då kan det nog vara förnämt att arbeta på ett svenskt minnes återupprättande även i Sverige.
+ + +
Intet annat folk har väl någonsin sjungit en annan nations folksång såsom sin egen.
Men vi sjunga Finlands folksång såsom vår. Och vi sjunga: »Vårt land är fattigt, skall så bli» — vilket aldrig är sagt om vårt land och ej passar in därpå.
Så har vår uppfattning förryckts. Verkliga förhållandet kan nog vara, att vårt folk är fattigt; men vårt land, det är rikt.
+ +x
181
Källa: Project Runeberg ·
