Sida 134
1910
Skalder och attentatsmän.
Ett bombattentat mot Leon Larsson?
Finner bland böckerna en bomb laddad med spik. Ett försök till mystifikation eller ha hans forna vänner varit framme?
Halmstad 8/3.
Den kända f. d. ungsocialisten och författaren Leon Larsson har, enligt vad han själv berättat för personer på platsen, blivit utsatt för ett bombattentat. Attentatet som skett under synnerligen mystiska omständigheter, ägde rum vid Sundsholm i Brearyds socken, där hr Larsson för närvarande bor. Det medförde ej någon skada, men kunde, av framställningen att döma, fått svåra följder.
Hr Larsson har på förfrågan förklarat att han inte har någon som helst aning om vem attentatorn kan vara. De finnar, sade hr Larsson, som på grund av min bok Samhällets fiende och den därav följande tidningspolemiken blivit mina fiender äro de enda som jag anser mig ha något att frukta av.
Leon Larsson.
Leon Larsson själv bombens tillverkare.
Uppseendeväckande påstående av en hans rumskamrat. Sagesmannen, journalisten Ernst Leonardh, säger sig inneha bevis.
Attentatshistorien från i somras även avslöjad.
På begäran av kronolänsman C. G. Ståhlgren i Halmstad får jag härmed under edlig förpliktelse intyga att Leon Larsson under sin vistelse på Sundsholms gård förliden sommar uppmanade undertecknad såväl som övriga därstädes boende artister att föranstalta om ett fingerat attentat. Saken skulle då tillgå så att en person skulle avlossa ett skott genom fönstret i hans rum. Detta fingerade attentat var av Leon Larsson planlagt omkring en månad efter den tid hans bok Samhällets fiende utkom.
Halmstad den 15 mars 1910.
K. Jansson.
Bevisen mot Leon Larsson. Journalisten Leonardh förhörd av länsman Ståhlgren.
Sedan hr Leonardh vid tillfälle framlagt ett flertal indicier för hr Larsson hade han frågat denne: »Har du verkligen inte gjort detta själv?»
Varpå Larsson svarat: »Än sen då! Om jag nu också skulle spela ut denna trumf».
»Då är din författarverksamhet slut och du skall bli en moraliskt död man.»
»Vad gör det. Jag kan ju bli smed igen».
Därefter hade Leonardh frågat Larsson hur han kunnat bära sig så klumpigt åt vid simulerandet av attentatet och fortsatt:
»Som du ser har jag utan svårighet överbevisat dig.»
»Ja, du har gjort din sak bra, och dina bevis äro riktiga.»
Vid förhöret framhöll hr Leonardh att han avgivit sin förklaring endast för att en i saken oskyldig person blivit misstänkt.
134
När Oscar II skulle skjutas.
(Ur Thure-Gabriel Silverstååhl av Sven Lidman.)
Thure-Gabriel har stannat med sin häst vid Djurgårdsbron och blivit sittande hopsjunxen i sadeln, medan han stirrar ut över landskapet. — Där går en ångslup genom kanalen — en förmiddagsledig kypare står på värdshusbryggan och nyper en dalkulla i armen.
Uppe i backen skymtar en vagn — den rullar sakta — sakta nedför — mot bron. — Det är ett hovekipage.
Det är konungen och drottningen.
»Jag skall stanna», säger Thure-Gabriel högt.
Ekipaget närmar sig, och Thure-Gabriel stirrar forskande i mannens ansikte — i ansiktet på den man, som nu åker över bron. Vagnen har snigelfart. —
Sekunderna äro evigheter bräddade av reflexion och tanke.
Jaså, — han ser ut så — den man för vilkens skull Thure-Gabriels land är ett åtlöje inför Europa — den man som därtill vanärat och bedragit sitt rike. — Han har ju sett konungen flera gånger förut, men det är som såge han honom verkligen nu för första gången.
Så ser han ut. —
Detta slappa, nedfallna ansikte — denna utlevade gubbe — utan ålderns värdighet — utan maktens avglans över sina drag — utan ett skimmer av den utvaldes storhet! En sömnig operettmonark är det mot vilken han vill rikta det dödande vapnet — en faisfigur är det han mätt med den sårade fosterlandskänslans tragiska mått.
Ett kväljande äckel trycker i halsgropen. Monarken, som känt sig observerad, lyfter blicken — han tycker sig känna igen utseendet.
När ingen hälsar honom, lyfter han två fingrar och besvarar den imaginära hyllningen.
Föraktets leende når Thure-Gabriels läppar.
Det är denne man, som svenska folket hoppats på. Det är denne utlevade gubbe, som en gång behandlade Uppsala universitets rektor magnificus som ett stadsbud — därför — därför att denne universitetets målsman känt rikets uppgift i den tid, då dess monark ramlade omkring med fruntimmer på fester och tillställningar, ehuru han visste att Norge rustade mot hans andra rike. —
Den man som satt där var redan död — en larv — ett uppmålat lik — och mot denne ville han rikta allvarets vapen — denne skulle han kallat till doms inför sanningens eviga och höga domstol.
Sven Lidman.
Thure-Gabriel Silverstååhl
av SVEN LIDMAN. Alb. Bonniers förlag. Sven Lidman är författare och löjtnant. Som författare har han skrivit utmärkta böcker, som löjtnant har han skrivit den här.
Söndags-Nisse.
Källa: Project Runeberg ·
