Sida 338
1914
Vandrarprästen Petander.
Familjen Petander. (David Petander längst till vänster.)
I mitten fru Magdalena Pettersson, född Ödberg, änka sedan 1885 efter skräddarmästaren Nils August Pettersson, som mutflyttat till Göteborg från Lillkyrka församling i Örebro län. Hon sitter omgiven av sina sju barn. Bröderna Pettersson antogo under skoltiden namnet Petander. Fru Pettersson avled den 5 juli 1914, ett par månader före sin son David.
De sju barnen äro: August Josua, 1. 1867, numera praktiserande läkare i Göteborg, Maria Elisabeth, |. 1873, gift med biskop J. A. Eklund i Karlstad, David Emanuel, f. 1875, Johan Caleb, f. 1877, ingemiör, Nils August Jonathan, 1. 1879, ingenjör, Hanna Cecilia, f. 1880, gift Flodin och Karl Timoteus, f. 1883, docent.
Data i Petanders liv.
Student 1894, prästvigd inför Härnösands domkapitel 1903, pastorsadjunkt i Nora pastorat, Ångermanland 28/,, 1903—32/, 1905, vice pastor i Ragunda !/,, 1905, ämbetsbiträde i Ånge åt kyrkoherden i Borgsjö !/,, 1906 — november 1910, då han gav sig ut på vandring.
En bergspredikares död.
Pastor David Petander, den bekante vandringsprästen har avlidit 1 Ånge den 6 oktober. Dödsorsaken var lunginflammation, som han ådragit sig sedan han på grund av vägran blivit dittransporterad för att fullgöra sin mobilisering.
Tag allt vad du har och giv åt de fattiga!
På våren 1913 kom hit till Stockholm en ung prästman efter en nog så lång vandring. Han hade till fots
336
färdats hela vägen från Ånge i Medelpad. Efter ett par veckors vistelse i de norrländska skogarnas ensamhet, där han likt en den första kristenhetens eremit dragit sig undan för att komma till klarhet med den världsuppfattning som så småningom mognat inom honom, hade han börjat sin vandring med två tomma händer. Där han drog fram samtalade han med barn och vuxna om vad som låg honom om hjärtat. Till de förra riktade han vanligen den kategoriska frågan: Vad tycker du bäst om, pengar, vackra kläder eller att vara god? Där han på sin väg mötte sjukdom och nöd stod han genast till tjänst. Han kom t. ex. till en fattig sjuk kvinna i Gävle. Han skurade själv golvet åt henne och tvättade hennes kläder. På ett annat ställe, där han erhållit rum över nätten, kom en berusad tiggare och knackade på. Den unge prästen förde honom in i rummet, överlät åt drinkaren sin egen säng att ligga i och lade sig själv på golvet. Ibland förvägrades honom nattlogis. Ingen visste vem han var, utan man tog honom för en vanlig luffare. Och själv ville han inte förskaffa sig någon förmån genom att tala om att han var komministern i Ånge, David Petander. Många spredo ut rykten om att han var rubbad, men detta avskräckte honom ej. Ja, i Örebro, där kväll efter kväll samlades 2 000 människor för att höra honom i Cirkus, tillsändes honom anonyma brev och utspriddes att han rymt från hustru och barn — och detta fast han ingen familj hade. På dem, som kommo i närmare beröring med honom gjorde han emellertid ett starkt intryck genom sin egenartade, utpräglade personlighet alltid omgiven av en viss melankoli.
I kulört krage på predikstolen.
Till Stockholm anlände han påsken 1913 och vistades här 3—4 månader. Han höll föredrag i Stefanskyrkan, Florakyrkan, S:t Göran, 'K.F.U.K. Över huvud taget hade han svårt att få lokal. Prästerna ville ej upplåta kyrkorna, och efter hans föredrag i K.F.U.K. uppväcktes en bokstavlig storm inom föreningen, därför att han inte efter alla läsarkonstens regler börjat och slutat sitt föredrag med bön och därför att han ansåg sjungandet av andliga sånger vara av föga betydelse. En kyrkoherde i Stockholm, medlem av konsistorium, yttrade på tal om Petander: »Den ulven släpper jag inte in i min församling». På somliga ställen befarades att han skulle spränga kyrkorna genom att dra så många åhörare till sig. Men om han hade svårt att få allmänna lokaler för sina föredrag, kunde ingen hindra honom att enskilt samtala med personer. Han satte sig på en bänk i Humlegården och talade med förbigående, han tog i sin privata bostad emot besök av personer, med vilka han samtalade till långt in på natten. Redan i sitt yttre uppträdande stötte han prästerskapet för huvudet. Han predikade nämligen aldrig i prästkappa och prästkrage. Han var klädd som en arbetare, hade kulört, mjuk krage, som han själv tvättade. Då han av pastor Wenner i Stockholm inbjöds att rekreera sig i en villa på Stora Essingen, sysselsatte han sig där med att halvsula skor åt de fattiga.
Källa: Project Runeberg ·
