Sida 426
1916
Vårstorm.
Och du väckte mej just en morgon i ditt muntraste marshumör,
där du sjöng i en fönsterspringa och kring knutarna utanför.
Och du lyfte på rullgardinen med en strimma av tidig sol,
som gled ner på ett par små flickplagg i min rankiga skrivbordsstol.
Som man gör om vårarna —
Och därutanför reds till anlopp i en jagande dammkavalkad,
och du skrattade högt och hädiskt åt var glammande glad bravad.
Och du singlade slant med skyltar över grändernas gråa sten,
och du strök dej förbaskat ofint mot muslinsliv och nittonårsben.
Som man gör om vårarna —
Och du tog Carolinabacken liksom jag i ett enda tag,
sen du skrålat kring Gluntens sockel som det gladaste gluntsångslag.
424
Två poeter.
Under Slottsbackens klassiska murar, se där fick jag ditt följe fatt,
och så sjöng vi om vårn vid tornet, där Cecilia Vasa satt. Som man gör om vårarna —
Och sen rände du ner i staden, där den dåsade, kvalmigt ljum,
och du vädrade kvava gator och små instängda studierum.
Och du ropade: — »Å studenter! Vi är vårstormen, ni och jag!»
— som jag också har velat ropa, fast min ropande röst är svag.
Som man gör om vårarna —
Och sen följdes vi åt ett stycke utåt bygden, då dagen dog.
Och du skrattade högt och hädiskt, men jag bara förstulet log,
när vi sågo två unga smekas — tätt, tätt, tätt — vid en rosenhäck
på en bänk med små ljuva smeknamn och små mystiska andra streck.
Som man gör om vårarna —
Och när natten gled in i staden vid en nytändnings blyga ljus,
smög de båda sej bort från bänken in bland kåkar och höga hus.
Och vi följde dem, tills de gömdes i en port i en vårblå gränd,
för att somna som de, när dagen i en marsmorgons sol blev tänd.
Som man gör om vårarna —
Nils-Magnus Folcke. f. 1891.
| eMlockholms 1916. > TA HKorsledt:& Söhersc Flag id
2 SE
I AKAR da
SERENA Oh
Hav, hav, famnande hav!
Hav, hav, famnande hav,
varför lockar du så?
Luften där hemma känns tryckande kvav,
det tynger på bröstet och spränger i sinnet
när bilderna stiga för minnet
av ändlösa vidders blå.
Vind, vind, susande vind,
sjung din sällsamma sång.
Svalka på färden min brännande kind
och viska i örat om vilda seglatser
och äventyrsfyllda strapatser
jag drömt om så mången gång.
Våg, våg, glidande våg,
vadan kommer du från?
Vart går ditt jämna och vaggande tåg?
— Ack, samma obotliga oro jag känner,
i blodet det rasar och bränner
av vandringslustens dämon.
Sjö, sjö, sugande sjö, dig har jag offrat min själ. Du var min ungdoms förföriska mö, min huldra i mandomens starkvuxna dagar, som lärde mig sjöbalkens lagar att följa i ve och väl. Wilhelm. f. 1884.
Källa: Project Runeberg ·
