Sida 87
1920
En spelmans jordafärd.
han »den gamla poesin», den som Kipling en gång besjöng och Dan Andersson själv tolkade med heta kinder.
Bakom vår synkrets'” fjärran
gräns,
tvärs över namnlös sfär,
se andra världars visa barn
hitned och skönja här
ett vilset ljus, en lågas flämt,
ett stundom halvsläckt bloss,
ej främmande ändå — Du bar
dit upp en sång om oss.
Ett vilset ljus. En lågas flämt. Ett stundom halvsläckt bloss. Men eld och sång, en verklig eld, en verklig sång. Det var Dan Anderssons korta orosliv och långa dikt. Jag är tacksam, för att jag fick lära känna honom. Han var ett sorgebarn, en förhoppning, en vän.
Dan Anderssons griftefärd. En anslående sorgeakt i Ludvika kyrka.
Ludvika 23 september.
Under stor anslutning och under högtidliga former begravdes i torsdags i Ludvika den döde skriftställaren Dan Andersson. Jordfästningen förrättades i den rikt smyckade kyrkan av kyrkoherde Löfquist. Från orgelläktaren sjöng kamrer Tjäder Mina levnadstimmar stupa; ett violinsolo, Händels largo, spelades av fru Söderström. Kistan utbars av vänner till den döde under tonerna till En spelmans jordafärd, den underbara dikt Dan Andersson själv skrivit och själv komponerat musik till.
Liktåget med kistan, anhöriga och vänner samt två vagnar fulla med kransar och blommor satte sig därefter i rörelse till den nya begravningsplatsen, som ligger lång väg från Ludvika, på andra sidan sjön. Kyrkogården ligger här vackert på sluttningen mot sjön Vessman med de blånande bergen runt omkring. Vid graven läste Karl-Erik Forslund en dikt, tillägnad sin döde vän.
Bland den rika blomstergärden märktes kransar från Brunnsviks folkhögskola, Maja och Rickard Sandler, Torsten Fogelquist, Fejan och Karl-Erik Forslund, Eva och Niklas Bergius, d:r Måtte Schmidt m. fl.
,
EPILOG.
God natt — god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas — vad mer
om aldrig vi träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet.
God natt — god sömn åt er.
Dan Andersson (1920).
Dan Andersson.
I går satt han här i mitt rum, full av liv och kamplust och talade om allt, som han ville och skulle göra — och i dag läser jag en brutal notis om hans bortgång.
Jag kan inte fatta det. Jag känner ännu värmen av hans sista handslag och hör hans nervösa energiska
Dan Andersson under Brunnsvikstiden.
stämma, då han kommer in på sina litterära planer — »ser du jag är snart färdig med fortsättningen på David Ramms arv, men den ska inte ut förrän nästa höst — det är så dyrt att trycka nu föresten — men den ska slå igenom, den ska sluta som en uppenbarelse». Och det lyste av tillförsikt i de oroliga, genomträngande ögonen. Och så är allt slut.
Måtte Schmidt. Strix.
JUNGMAN JANSSON.
Hej å hå, jungman Jansson, redan friskar morgonvinden,
sista natten rullat undan och Constantia skall gå.
Har du gråtit med din Stina, har du kysst din mor på kinden,
har du druckit ur ditt brännvin, så sjung hej å hå!
Hej å hå, jungman Jansson, är du rädd din lilla snärta
ska bedraga dig, bedraga dig och för en annan slå?
Och som morgonstjärnor blinka säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå!
Hej å hå, jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhaven blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller —
han är hårdhänt, men hederlig, så sjung hej å hå!
Kanske sitter du som gammal på en farm i Alabama,
Medan åren siktas långsamt över tinningarna grå.
Kanske glömmer du din Stina för en sup i Yokohama —
det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå.
Dan Andersson.
37
Källa: Project Runeberg ·