Sida 366
1945
Folke Bernadotte ledde
SN LINES SW BRIS RAR. |
uu A.S
Greve Folke Bernadotte vid återkomsten till Stockholm den 1 maj mötes av sin maka, grevinnan Estelle, och sonen Bertil.
Svenska Röda korset räddar 15.000 fångar i Tyskland.
En räddningsbragd, kanske den största och vackraste under kriget, har svenska Röda korsets vice ordförande, greve Folke Bernadotte, och ett svenskt Röda korsdetachement under ledning först av överste Gottfrid Björck och sedan av major Sven Frykman utfört i Tyskland, där de sedan några månader varit verksamma för att från koncentrationsläger och fängelser rädda skandinaviska fångar och kvinnor av olika nationaliteter. De räddade, sammanlagt omkring 15.000 människor, varav något över hälften norrmän och danskar, har till stor del redan förts till Sverige, och de sista väntas anlända i början av maj
360
månad. Greve Bernadotte har under olika förhandlingar lyckats stegvis utverka Himmlers medgivande, först till att föra norrmännen och danskarna till ett läger utanför Hamburg, sedan till Danmark och till slut till Sverige, dit även de räddade kvinnorna förts.
Folke Bernadotte om räddningsaktionen:
— Jag träffade Heinrich Himmler första gången den 19 februari i år och framlade för honom vårt önskemål att alla danskar och norrmän i tyska koncentrationsläger genom svenska Röda korsets försorg skulle få transporteras till Sverige, där de skulle interneras till krigets slut. Han ansåg det emellertid omöjligt att gå med på detta, han menade att det var bättre att de fanns kvar i Tyskland och inte kom till ett neutralt land.
När jag märkte att han var alldeles omedgörlig på den punkten framkastade jag i stället det förslaget att svenska Röda korset skulle få arbeta inom de läger där det fanns danskar och norrmän. Detta gick han med på, och när jag föreslog honom att vi — för att detta förslag skulle kunna tekniskt genomföras — skulle sammanföra alla till ett läger gick han även med på den saken.
Det läger som utsågs blev Neuengamme i närheten av Hamburg. Jag hade själv föreslagit ett läger i denna trakt och var mycket glad över att detta valdes, ty man kunde då hoppas på att norrmännen och danskarna så småningom ganska lätt skulle kunna transporteras till Danmark, kanske rent av till Sverige.
Man framhöll emellertid från tysk sida att de transportmedel som Tyskland hade till sitt förfogande var mycket ansträngda, och därför undrade man om svenska Röda korset självt kunde organisera ett detachement för dessa transporter. Jag svarade omedelbart att detta var vi beredda att göra, under förutsättning att svenska regeringen gav sitt medgivande.
Regeringen biföll förslaget, och i början av mars organiserades ett detachement under överste Gottfrid Björcks ledning och helt sammansatt av frivillig personal, som trädde i svenska Röda korsets tjänst. Omkring 75 bussar och lastbilar samt några ambulanser sändes så till Tyskland. Där har bussarna på sex veckor tillryggalagt i medeltal I 500 svenska mil var, vilket visar med vilken intensitet verksamheten bedrivits.
Så småningom transporterade vi så alla de norska och danska fångarna från de olika koncentrationslägren till Neuengamme — frånsett några som vi aldrig. kom åt, särskilt lägret. i Stutthof utanför Danzig.
När vi samlat alla danskar och norrmän vi kunde komma åt i de tyska koncentrationslägren uppstod frågan om inte även andra kategorier av nordiska fångar skulle kunna omfattas av vår aktion. Särskilt tänkte vi på de s. k. tukthusfångarna. Det fanns ungefär 800—I1 000 sådana av skandinavisk härkomst, som satt i olika straffanstalter i Tyskland. Efter en del förhandlingar gick de tyska myndigheterna även med på detta vårt förslag. Då hade ungefär en månad gått sedan detachementet lämnat Sverige, och en del av personalen måste på grund av sina civila sysslor återvända. Bland dessa var överste Björck, varför befälet övergick till Röda korsmajoren Sven Frykman, som fört detta befäl ända till den 1 maj, när detachementet återvände till Sverige.
Källa: Project Runeberg ·