Sida 365
1945
från tyska skräckläger.
Civilbefolkningen i Weimar tvingades av de amerikanska militärmyndigheterna se skräcklägret i Buchenwald.
undernäring, direkt svält, otjänlig föda, urusla sanitära förhållanden samt brist på läkemedel. När lägret befriades var tillståndet obeskrivligt. Döende patienter krälade i lägergatornas rännstenar och skaror sökte sig till avlägsna platser för att dö. Tusentals låg i barackernas trånga träbritsar tillsammans med friska medan andra sökte sig till lägrets långa halmstackar avsedda för sjukhusets bäddar. Tidigare bristfälliga anordningar beträffande sanitet och sjukvård bröt fullständigt samman.
Den syn, som mötte de inträngande amerikanska soldaterna, var obeskrivlig. Lägret hade varit befriat tio dagar, när jag besökte det. Tillståndet var fortfarande fruktansvärt efter normala begrepp. Genom amerikanarnas och de överlevande fångarnas gemensamma ansträngningar var det dock rentvättat av stinkande kalk och andra desinfektionsmedel. Många fångar var dock så illa medtagna av svält och sjukdom att de icke kan räddas.
Utanför krematoriet, på vars bakgård finnes en galge med fyra krokar och i vars källare finns likaledes ett flertal krokar för hängning av dödsdömda fångar, samlas de utmärglade kropparna av varje dygns dödsskörd i avvaktan på begravning. Jag såg denna likhög vid två tillfällen och räknade då omkring 300 kroppar. Under de första dagarna efter befrielsen kommenderades traktens
och Weimars civilbefolkning att gräva ned de döda och hjälpa till med lägrets rengöring.
"Inga kvinnor fanns kvar...
Lägrets tidigare bordell, som hölls av vakterna för någorlunda betalningsstarka fångar, har förvandlats till sjukhus för de svårast sjuka. Kvinnorna i denna bordell var polskor, ryskor, fransyskor och judinnor, som kommenderats eller lockats dit med löfte att de efter fem månader skulle befrias. De flesta uppgives emellertid ha avrättats för att utplåna varje spår. När lägret befriades fanns överhuvud taget inga kvinnor där.
Den syn, som mötte mig i Buchenwalds nyöppnade sjukhus, överträffar dock allt. Man hade icke hunnit få sängar överallt. På de renskurade golven låg under rena lakan och täcken likblåa och brungula utmärglade människokroppar, där endast svaga rosslingar, flämtningar och halvbrustna blickar bevisade att livslågan ännu flämtade. Dödssiffran har tack vare dessa förbättringar på tio dagar sjunkit från 150 till 17 per dygn. Dock erbjöd Buchenwalds sjukhus en spöksyn, som man är beredd att betala vilket pris som helst för att få utplånad för att man icke skall mista förståndet och allt hopp om en bättre värld byggd för människor av människor.
Kurt Andersson. Morgon-Tidningen.
Riksinrikesminister H. Himmler.
Mannen bakom de tyska koncentrationslägren.
Jag mötte Heinrich Himmler, chef för SS, för Gestapo och för hela det tyska polisväsendet, riksinrikesminister och överbefälhavare för hemmaarmén.
När han plötsligt stod där framför mig, med hornbågade glasögon och i Waffen-SS” gröna uniform utan några dekorationer, verkade han närmast som en tämligen obetydlig tjänsteman — hade man passerat honom på gatan, skulle man aldrig ha lagt märke till honom. Han hade små, fina, känsliga händer — jag lade märke till hur välmanikurerade de voro, trots att manikyr var förbjuden inom SS — han visade sig påfallande och förbluffande förbindlig, han gav prov på humor med en dragning åt det galghumoristiska, han tillgrep gärna ett skämt för att lätta upp stämningen. Minst av allt fanns det något diaboliskt i hans utseende.
Det var en högst säregen upplevelse att höra denne man, som med användande av de skändligaste medel skickat miljoner människor i döden, med hänförelse tala om den gentlemannamässiga krigföring, som förekommit mellan engelsmän och tyskar i Frankrike sommaren 1944, då aktionerna emellanåt avbrutits för att båda parterna skulle bli i tillfälle att ta hand om sina sårade.
Folke Bernadotte.
359
Källa: Project Runeberg ·