Sida 443
Förödelsen i ett badrum i passageraravdelningen.
Som man höll på att samlas, skrämda, nakna och halvklädda, inträffade en fruktansvärd explosion, troligen frigas, som samlats och antänts. Folket kastades omkull, navigations- och radiohytterna demolerades, och elden fick ytterligare spridning.
Ur den demolerade navigationshytten stapplade kommendör Heiberg, direktör Scholander och steward Ljungqvist. Deras kläder stod i lågor, och jämmerrop skar genom den grå gryningen, som lystes upp av den flammande båten. Man lyckades släcka de skadades kläder, men det var också allt man kunde göra. Genom branden hade medicinförrådet förstörts, genom explosionen omöjliggjordes tillkallandet av hjälp.
Kommendör Heiberg hade blivit svårast bränd. Som gammal soldat förstod han ganska snart hur det var fatt med honom. Han talade lugnande ord till sin maka, tog farväl och beredde sig att dö, men efter en stund, när den första fruktansvärda vågen av smärta tonat ut, samlade han alla sina krafter, bad om hjälp att resa sig och stapplade mellan två kamrater fram mot livbåten, medan han sammanbitet mumlade: »Forward, forward.»
Livbåt kapsejsar, alla i vattnet.
Elden hade genom explosionen fått en våldsam spridning, och hela midskeppet stod i lågor. Man beslöt att sätta ut livbåtarna. Det fanns tre till förfo-
öppna havet.
1946
Det var dessa tappra män från »Stavangerfjord» som bringade de skadade, frysande och hungrande hjälp.
gande. Den första båten svängdes ut från dävertarna, lastad med passagerare och besättningsmän. Den firades sakta ned mot vattnet, som då låg tämligen lugnt.
Plötsligt löpte aktra ginan ut för fullt, och båten blev hängande i förliga taljan. Samtliga ombordvarande föll i sjön.
De nödställda hade flytvästar på sig och blev ganska snart ombordtagna, och efter hårt arbete lyckades man få ut alla båtarna, motorbåten och de två livbåtarna. Ombord i dessa befann sig då samtliga passagerare, de flesta besättningsmännen och befälet. Kvar ombord på »Kristina Thordén» stannade befälhavaren och åtta man.
När dagen grydde över Atlanten låg de tre livbåtarna sakta roende efter den drivande »Kristina Thordén», där kaptenen och hans åtta utvalda mannar oförtrutet och mödosamt kämpade mot lågorna. Över scenen välvde sig en grå himmel, havet bredde ut sig ändlöst tomt, inget fartyg var inom synhåll.
I 13 eländiga timmar låg livbåtarna i sjön. Det var bistert kallt. Det fanns inga varma kläder, ingen varm dryck. Mat fanns, men ingen tänkte på att tugga i sig det hårda brödet eller den konserverade kalopsen. Man spanade förtvivlat efter fartyg, och man stirrade med bävan mot »Kristina Thordén», där de nio ensamma kämpade mot branden. De ska-
dade led svårt av plågor, som inte kunde lindras ens av det beskedligaste sömnmedel. Alla var mer eller mindre rökförgiftade och kräktes i ett.
Passagerarna ombord, livbåtarna kvar. De nio männen på »Kristina Thordén» slogs hela dagen mot elden. Tidtals var pumparna ur funktion genom kortslutning, och mannarna fick bilda kedja från relingen för att pytsa vatten över luckorna för att hindra eldens spridning ner i massalasten. Mot kvällningen var elden något så när under kontroll, och befälhavaren återkallade livbåtarna.
— Det var trots allt outsägligt skönt att få komma ombord på »Kristina Thordén» efter 13 timmar i livbåt, säger kandidat Lindfors. Det var tryggare på den stora båten. Elden tycktes också vara under kontroll, och akter ut var vi ganska väl skyddade. Men däcket midskepps var glödhett, och många fick brännskador på fötterna av det.
Så var alla åter församlade ombord på »Kristina Thordén». Dagens timmar kröp långsamt fram för passagerarna. Besättningsmännen och befälet arbetade som djur med eldsläckningen. Livbåtarna hade krossats mot fartygssidan. Då såg man vid horisonten ett stort passagerarfartyg. Festligt upplyst stävade det ostvart i god fart.
437
Källa: Project Runeberg ·