Sida 6
höra ångmaskinen; om dagen deremot satt han gerna i närheten af kaptenens hytt och pratade med amiralitetsagenten och en herre från Hongkong, vanligtvis om åtskilligt som tilldragit sig för många år sedan i Wolverhampton eller trakten deromkring eller i Dublin. Jag satt ibland och hörde på hvad han berättade, men oftast var det sådan strunt, att jag lika gerna gick bakom skorstenspipan, säker att der träffa min andra kamrat, gamle Morales, som tyckte om att der sitta i oset, inkrupen i sin vida spanska kappa, med glasögonen på näsan och i handen någon komedi af Lope de Vega.
Señor Morales hade sedan sin ungdom varit bosatt i China och Manilla, dit han nu vände åter efter en lustfärd till Europa, det vill säga Paris, Madrid och London. Han kunde icke tala ett ord engelska och lefde derföre ett ensligt eremitlif om bord. Stackars Don Diego, det var för honom en högtid att få sitta och tala om tobaksplanteringarne på Filippinska öarne och om Chinesernas illmarighet, eller berätta spanska presthistorier, af hvilka han mindes en stor mängd. Fosterlandskänslan kan visa sig på många sätt, och några svenska presthistorier, som jag omtalade för honom, tyckte han vara så bra, att de väl kunde förtjena en plats i hans samling, något som naturligtvis smickrade mig obeskrifligt. I vår koj snarkade Señor Morales icke, men hade deremot den förargliga ovanan att nattetid sucka och tala spanska för sig sjelf, om i sömnen eller fullt vaken, kunde jag aldrig rigtigt utreda; icke heller kunde jag begripa hvad allt han afhandlade, utom när jag då och då förnam en tydligt uttalad missbelåtenhet med majorens oroliga och bullersamma sätt att sofva.
Källa: Project Runeberg ·