Sida 13
tobakspipor i bås på persiska mattor, såsom det tyckes, fullkomligt likgiltiga för kommersen och i skumrasket endast sysselsatta med att sitta.
Lustigt gick sålunda vår färd under lummiga sykomorer, förbi bad och moskéer, med tvärrandiga röda och hvita moriska portaler eller höga eleganta hästskobågar och hvalf, utbygda trappor och sirliga minareter och torn. All beskrifning kan dock icke blifva annat än ett blekt skuggspel af allt detta sceneri, deri gamle Morales flaxande framför mig på sin åsna, nästan påminte om en ny Fogel Blå i Aladdins trädgård under qvistar af smaragder, blommor af rubiner och turkoser.
Vi redo förbi sultan Hassans stora och beundrade moské upp till Mehemed Alis palats eller det så kallade kastellet. Deruppe finnes en stor och präktig, nybygd moské, ganska imposant, på hvars fina och slipade marmorgolf vi ej blefvo insläppta, förr än ett slags strumpor dragits öfver våra stöflar. Utsigten från höjden öfver det ofantligt stora Cairo var mvcket präktig. Hundratals minareter och kupoler glittrade i det granna solskenet, och pyramiderna syntes på afstånd.
Tiden var så kort, att allt måste göras i hast. På hemvägen till hotellet kommo vi uti en trång gata midt in i en likprocession; likkistan, öfverhängd med rödt kläde och guldtofsar, följdes af en mängd gråterskor, betalta för att tjuta och gallskrika; de skötte sitt yrke samvetsgrant och tycktes vara väl öfvade i konsten att sörja med raseri och oljud.
Table d’hôten i hotellet på aftonen var naturligtvis ganska liflig; alla berättade sina äfventyr, ingen hörde på.
Källa: Project Runeberg ·