Sida 227
söfvandc förhållanden var det ieke underligt, att jag snart nog somnade. Vaksamheten är ofta lik en falsk vän, som öfvergifver oss, just niir vi Läst behöfva henne, dag måtte hafva sofvit omkring ett par tre timmar, när jag med ens vaknade med en känsla som om jag fått ett slag på hnfvudet af en hammare. Jag öppnade ögonen, men kunde lika så "erna hafva blundat, tv det var mörkt
c1 1 *.
som i en stöfvel, och i a g sa" ingenting annat än mina
■ «.'O ~ o O
('"na gissningar, som sade mig, att vi hade kört omkull.
O C e ' C 7
Xär iag med möda och ansträngningar hade lvckats att
*3 O Co
krångla mig ut ur oredan inne i den täppta vagnen, fann jag, att jag verkligen hade gissat rätt, likväl med det tillägg att vi, i stället för att hafva kört omkull på flata och hjelpsamma marken, hade tumlat utför ett brådjup ned i en afgrund. Vagnen hade kulbvtterÄt i luften, kanhända mer än en gång, men lyckligtvis derefter fallit så att säga på ryggen, med benen, d. v. s. hjulen, i vädret. hästarna lågo insnärjda i remtygen och sparkade kraftlösa mot firmamentet, under det att mina karlar lågo
7
Källa: Project Runeberg ·