Sida 20
Aden.
I Aclen skulle fregatten lasta in kol och derför uppehålla sig derstädes några limmar; det blef sålunda tillfälle att gå i land. Med några bekanta satt jag snart i en båt, som roddes af chokoladbruna Araber med åror liknande brödspadar. Jag hade skrifvit ett bref till England och sökte derföre genast upp posthuset i Aden, hvilket befanns vara ett litet obetydligt skjul, bygdi af rör och kalkbruk och, som det tycktes, så bräckligt, att don Diego påstod, att major Barker skulle utan någon ansträngning kunna snarka omkull det. Icke långt derifrån stod ett annat trähus, med en brädlapp öfyer dörren, på hvilken var skrifvet »Hotel». Inne i detta hus fanns en dålisr
c
imitation af en europeisk krogdisk och en spräckt spegel, men för öfrigt nästan alls ingenting. Ölet var utdrueket. och en af oss, som var wsdialsig 110i-r försöka hvad
' O CO
som kallades »Sodawater», misslyckades helt och hållet och fann det vara Hrentiner annat än en oklar vätska,
C O
utstötande en dunst af svafvel och dyfvelsträck. Detta var Adens paradis, — det öfriga var diaboliskt; marken liksom af svartkrita utan ett grässtrå, så långt omkring man kunde se, och de höga, kala, ihåliga, mörka, ihop-gyttrade vulkaniska bergen tycktes gräma sig öfvcr belägenheten och stå färdiga att af förtviflan kasta sig huf-vudstupa i sjön. Stranden var öfverströdd med svarta, hallnakna Svd-araber och Abvssinier, hvilka stundtals, för-jnodligen af djup melankoli, brådstörtade sig i vattnet och döko som slingrigl ålar under det beckiga ångskep-pet. Somliga af dessa infödingar sågos sitta pä hälarnr*
Källa: Project Runeberg ·