Sida 239
SQVALLIiP» OCH NYITKEXHICT. '1?)\)
merna, utan jag sväljde visligcn ned mina jemförelser om huru fruntimmer säljas i Orienten och huru i Europa. sa mycket mer som den vackra miss Hill just kom och visade en superi) kashmir-sehal, en present af hennes fäst-man. öfvcrstelöjtnant Crawford, som visserligen var llint-skallig. med endast tvä hvita tofsar vid hvartdera örat. gick på kryckor och var utan både lefver och mycket annat, men hade särdeles goda inkomster för resten. Att fä åka i vagn efter två par hästar och stänka ned andra är ett nöje väl värdt de största offer. Och det måste medgifvas, att en öfverstinna har äfven många andra för-
C 7 O
delar oeh friheter, dem en slafvinna saknar. Den ena är under hänglås och nycklar, den andra icke, och om den turkiska slafvinnan mången gång har afnndsvärda
O e
juveler, hvad tjenar det till, om hon iekc kan visa dem eller förarga andra med dem.
Fru Hunt var så god och visade oss pä ett par fruntimmer, som sutto med rvggarnc åt oss — välväxta ryggar, gentila rvggar — och sade, att hon hade haft ögonen
~ 1 C „ U- t '
pä dem, allt sedan vi lemnade Calcutta, utan att hon ännu varit menniska att begripa, hvar dc bodde om bord. »Omöjligt», sade jag, »det låter otroligt» — men fru Hunt slöt ihop ögonen nästan smärtsamt och med ett uttryck, som tvektes antvda, att hennes inbillningskraft var all-deles utmattad, om icke helt och hållet uttömd. Af ett slags naturligt medlidande lofvade jag att i tysthet göra eftcrfrågningar, om man först kunde få reda på deras namn. — Ingen visste det. men fru Hunt hade tydligt hört en herre hvissla ät dem. »Hvem?» sade jag. »En med guldgalon på mössan», sade hon. »Då äro dc af besättningen», sade jag. »De se nästan så ut», sade hon. —
Källa: Project Runeberg ·
