Sida 2
februari 1858 på eftermiddagen lemnade jag Southampton på den stora ångfregatten »Pera» med destination till Alexandria.
Det var midt i vintern och vädret blåsigt, mörkt och obehagligt, med regnbyar, dimma och motvind, och knappt hade skeppet passerat de spetsiga klipporna »The needles» ute på kusten, förr än många af passagerarne försvunno från däcket och kröpo till kojs. Man sade, att vi hade öfver 400 personer om bord, soldater och befäl inberäknade. Kamraterna i min koj eller cabin fann jag vara en major från Ceylon, en ung engelsk kadett och en gammal Spanior, señor Morales från Filippinska öarne. Ute på öppna sjön blef det temligen hårdt väder, med svår sjögång, så att skeppet knakade och brakade i alla sina fogar, maskinen slamrade, och andra obehagliga läten påminte oupphörligt om stackars sjösjuka, som redan längtade efter hamn, under det tiden tycktes gå till och med långsammare än fartyget. Vinden pep och hven, när han icke rent af tjöt, skummet af vågorna slog öfver relingen, på däcket hördes hvisselpipan, släp af tunga jernkettingar, tramp och spring, under det att i den tilltäppta salongen lamporna vickade i taket och glasen klingade på hyllorna.
Det var ledsamt och otrefligt på många vis. Hufvudet var fullt af yrsel och magen färdig att bryta ut i öppen rebellion. Maskinen dunkade oupphörligt som en ofantlig jättehammare, och tankekraften liksom bultades samman till en ofantlig klump af hoprullade impressioner och ideer, så att man till och med glömde, att man hade djupa oceanen under sig och framför sig Indien med krig och nya öden.
Källa: Project Runeberg ·