Sida 4
jag mindes lika väl den muntra Antonita med sin blomma i håret som den krokbenta mopsen. Jag mindes Torre de la Vela och solnedgången öfver purpurskimrande Vegan, jag såg törnroshäckarna och myrtenbuskarna och fontänerna i trädgården vid Generalife. Jernporten och Darro och Linda Rajas fönster; Boabdil satt ännu pâ la Silla del Moro, Ferdinand och Isabella i kungliga tältet med Mendoza och Columbus, ridderskap och adel. Tusen dylika erinringar och fantasier kommo i denna stund igen i en drägt så rik och med en min så glad, att jag måste le åt hur lifligt minnet ibland kan vara. Med armarne på relingen stod jag sålunda liksom drömmande vaken och stirrade på Spanien som på en stor flat portfölj, till dess det gömdes och sjönk under horisonten.
»Glada hågkomster?» sade ett af fruntimren, som mig ovetande hade betraktat mina förmodligen ganska lifliga. att icke säga löjliga, grimaser, hvilka jag nu måste försvara dermed att jag vistats mycket i Spanien, att jag der haft många goda, kära och vackra vänner, och att tankarne icke behöfva båt för att komma i land. Naturligtvis fick jag strax höra föreställningar om knifstygn, röfvare, tjurfäktningar, prester, dansöser, guitarrer och cigarrer — grufliga otäckheter, såsom det allt kallades — imaginationer som verkligen kunde komma mig att rysa öfver det täcka könets böjelse för orättvisa. Jag hade just på tungan att anmärka, hurusom Spanien är en melon, som man icke bör döma af fläckarna på skalet, när min fru majestätligt steg upp från sin domstol och stödd på sin dotter, som hade sutit bakom på en tågrulle, skred bort mot salongstrappan. Denna unga dame, som jag icke förut sett på däcket, — var det Aphrodite sjelf? Nej
Källa: Project Runeberg ·