Sida 83
(AR ATI. 83
och en har sina *gna böjelser; Carati längtade icke efter
o
att uppträda pa krigsteatern. Åtminstone gissade jag, att detta var den egentliga orsaken till hans affekterade förkärlek för stadslifvet och rätta grunden till alla andra historier, som han försökte inbilla mig, jemte en hop dumheter om, att han hade hustru och barn. Till slut lyckades det mig dock att så klart och tydligt utlägga för honom, att det otvifvelaktigt och i alla afseenden skulle blifva till hans stora fördel — icke precis att öfvergifva hustrurna — men att komma med mig, att han blef alldeles öfvertvgad om, att jag hade rätt. Dertill bidrog ock väsentligen, att jag tillät honom att på min bekostnad, men efter egen smak skaffa sig det slag af klädebonad han trodde bäst kunna passa sin figur och ö fri ga omständigheter. Jag var verkligen angelägen att
t_ O O CD c
få honom med mig; jag hade blifvit van vid honom, och han var villig, godlynt och oförtruten.
Karlen var för öfrigt grufligt ful. De små gnistrande ögonen tycktes icke vara mycket större än en korps eller kråkas, och resten af ansigtet liknade mera ett trvne än
C? %j
någonting annat. Det ligger alltid något hemskt och rysligt i fulheten. Xär anletsdragen synas liksom upplösta i disharmonier, kan åskådningen deraf nästan smärtsamt affektera en lättrörlig inbillningskraft, och jag undrar, om det icke kan låta sig tänkas, att ju mera harmoniskt våra högre fakulteter äro utbildade, desto ömtåligare äro vi
Ö 7 O
för denna känsla af det fula. En liflig känsla af det fula kan derföre vara ett slags instinkt att sky det oharmoniska.
I europeisk drägt, med hatt, frack och spännhalsduk skulle Caratis utseende troligtvis hafva förefallit snart
Källa: Project Runeberg ·