Sida 103
l879
Krisen
Carl Snoilsky.
Grefve Snoilskys skilsmessa.
Bref från Stockholm till Oöteborgs Handels- & Sjöfartstidning.
Förhållandet är i all enkelhet det, att grefve Snoilsky icke lefde i lyckligt äktenskap med grefvinnan Hedvig Charlotta Piper, att makarna öfverenskommit att skiljas, hellre än bereda hvarandra ett glädjelöst lif (båda äro unga ännu), och att grefve Snoilsky bestämde sig för att resa till utlandet för att detta beslut skulle sättas i verket, sedan han likväl först redovisat och återställdt den hemgift, af en tidning uppgifven till 180,000 kr., som hans hustru medförde i det hem han nu öfvergifvit utan afsigt att åter beträda, der lemnande äfven en liten intagande dotter.
I sammanhang med denna händelse, som helt naturligt väckt ofantligt uppseende, förekommer äfven en enke-grefvinna Pipers, född Ruuth, namn, en slägting till fru S. i hvilken skalden blifvit förälskad. Hon torde nog framdeles komma att nämnas i samband med grefve Carl Snoilsky, och i alla händelser lär hon icke kunna anses hafva varit utan inflytande på hans beslut, att nu bryta en tryggad existens och lysande framtid och slita alla de band, som i vanliga fall gifva värde och hugnad åt lifvet.
En själs uppror.
Bref från Carl Snoilsky till
O. B. Kletnming.
Nabonne 18 September 79. Min kära gamla K. B!
Ja, så kär var jag — och hvad ännu mer är — så kommer jag att förblifva till min lefnads slut. Allt hvad jag begär
i Carl Snoilskys lif.
Från embetsmannaverlden.
Grefve Carl Snoilsky har på egen begäran erhållit entledigande som kansliråd i utrikesdepartementet och som arkivarie vid Serafimerorden.
Äktenskapsskillnad.
Till Stockholms rådhusrätt hade grefvinnan Hedvig Charlotta Amalia Snoilsky, född Piper, låtit instämma sin man f. kanslirådet Carl Snoilsky, hvilken öfvergifvit sin maka och nu vistas i utlandet. Sedan stämningen der delgifvits honom och han derpå tecknadt sitt medgifvande till äktenskapets upplösning, dömdes den 25 Nov. skilsmessa och grefve Snoilsky förklarades förlustig sin andel i boet.
Svarta svanor.
Svarta svanor, svarta svanor Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer I den nattligt dunkla våg.
Mörk, liksom i eld förkolnad, Är den rika fjäderskrud, Näbben, stum i blodig purpur, Ännu bär om branden bud.
Hvita svanor tamt i vassen Kryssa efter gunst och bröd; Ut på djupet, svarta svanor, Ut, I barn af natt och glöd!
Carl Snoilsky.
af verlden och menniskorna är att få tillbringa mina återstående dagar i en undangömd vrå af verlden, der sorlet af flärdens äflan studsar mot min stängda port. Medgif åtminstone, att min »egoism» har modesta proportioner, då jag för att uppnå detta resultat, uppoffrat snart sagdt allt hvad folk i allmänhet sträfvar efter att ernå. —
Jag stod ej längre ut med att lefva ett lif af halfhet och lögn — ett fegt, eländigt lif, tusen gånger värre än döden, och jag hade redan förl. år beslutadt att det skulle bli slut derpå, på ett eller annat sätt. — Svaghet och vacklande
Ebba Snoilsky, född Ruuth.
har jag haft nog af i mina dar: — nu hungrade och törstade jag efter att upprätta mig sjelf i mitt eget omdöme, på det sätt jag förstår saken. Jag visste att en stor kris förr eller senare skulle komma i mitt lif — jag visste äfven att jag skulle, socialiter taladt, duka under derför, då jag fuller insåg hur svaga motståndsmedel jag skulle hemta af mina resp. egenskaper som kongl. svensk byråkrat och äkta man. Det var från början en absurditet af mig att tänka, det jag i längden skulle kunna lefva ett vanans lif i vårt förstelnade, fördomsfulla samhälle — jag kände med hvar dag, hur den lossnade på alla håll och kanter, den mask af köld och materialitet hvarmed jag så omsorgsfullt fernissat öfver mina verkliga drag. — Stormen kom och masken skingrades i atomer. — Men tro mig, det kostade på
— man talar så ofta om krossade hjertan
— jag vet hur det käns att afsluta ett lif — gagnlöst, forspildt. — Jag har hört mina egna likklockor ringa, — och sett gräset gro på min egen kulle, dit ingen skall komma för att säga tack och farväl, till den som gått för att aldrig vända åter igen. -— Men jag blir sentimental märker jag. —
COMES ILLE MISERRIMUS.
Har du läst Snoilskys nya dikter? De äro vackra och hvila på en djupare känsla än förr, men jag instämmer i hvad Fredr. Järta skrif-ver till mig, att då han ger allmänheten så mycket till lifs om sin nya äktenskapliga lycka och sin längtan till fäderneslandet, så saknar man, att han icke har ett ord af sjelf-förebråelse, för det han härjat sin första makas lycka.
Bref frän L. de Geer till Georg Sibbern.
I 03
Källa: Project Runeberg ·