Sida 185
i885
Tre nya böcker.
Figge.
Af Georg Nordensvan.
»Hur må de der hemma?» frågade Figge, sparkande undan må-lartrasor och uttjenta färgtuber. »Måla de nånsin efter naturen, hva?
— Det är för öfrigt inte roligt alls hemma, der fins så mycket brackor. Jag var i Skanör en jul — trodde jag skulle dö. Dricka toddy, det var allt hvad man gjorde. Och alla språkade de om pengar, om hvad de förtjenade. Och så var jag i julottan. Der var stiligt förr i verlden, när man var liten. Jag satt der nu, mycket gentil karl, — hade ett tjockt stearinljus bakom mig. Bäst som det är, så drifver någon till mig ett slag i nacken. Det tyckte jag var ett lite egendomligt sätt, jag ser mig om och får se en tjock flicka sitta
der. Såg ut som en fullmåne i synen. Ursäkta, säger hon, men det hade tagit eld i håret. — Nej, den stan aktar man sig för. För resten så har jag ingen att helsa på der nu mera.» —
»Men tala då inte så sakta», sade Dina till Ulf, som fortfarande satt tyst. »Du bör väl ha tusen saker att tala om, du som lefver med, du som har blifvit parisare.»
Ulf började tala, öfverlägset liksom förr. Det var inte endast i Sverige, som det fans brackor. Den stora publiken var likadan öfver allt.
»Men det är orätt att ställa sig fiendtlig emot den», invände Dinas följeslagarinna.
»Vill fröken då, att man skall uppgå i brackhopen?»
»Nej, men ni ska uppfostra oss»
— hon sade ’oss’, icke ’dem’ — »och det går, tror jag, endast varligt och med lämpor.»
I gryningen.
Af Axel Lundegård.
Han hade kommit till universitetet vid en tid, då all naturlig glädje tycktes död och entusiasmen slocknad; syret var förtärdt och det hjälpte icke, att man blåste på kolen; det blef endast ett konstladt skimmer, som blossade upp och försvann.
Det fanns emellertid många, som blåste på. De hade också kommit till akademien uppfyllda af hvad deras fäder berättat och ville med våld och makt uppJifva de gamla traditionerna.
Det blef icke annat än en grotesk parodi. Lifsglädjen var punschupp-eldad skepsis och lefde sitt nervösa lif på ytan; under rufvade pessimism och nykterhet; entusiasmen var ihålig, ett ordens och frasernas sinnesrus, som slog ut i deklamation utan innehåll. Det lefdes högt på minnena. Man hade sina festdagar hvarje termin, bleka reflexer af studentromantikens glansperiod; sången klingade än under Lunda-gårdens kronor, men det var något ihåligt i klangen, fast man icke låtsade sig höra det.
Max hörde det, och det skorrade i hans öron som en begrafnings-psalm öfver svikna förväntningar — såpbublor, som brustit.
Som ett såradt djur drog han sig tillbaka i ensamheten; och med samma förtviflans raseri, som han nyss kastat sig öfver skolböckerna, fördjupade han sig nu i metafysikens irrgångar.
T K K BOKMTHETE1 18 8 5.
Georg Xordenman : Figge. En berittelse ur konstnärs!ifvet. Albert Bonnier, Stockholm. 1:75. Axel Lunde g ård : I gryningen. Novelletter. Red. af “Sveriges ungdom“. Upsala- 2:75-
Gustaf af Geijerstam: Erik Grane.
Upsalaroman. Wilhelm Bille. Stockholm. 3:75.
Erik Grane.
Af Gustaf af Geijerstam.
Ser du, jag dög inte i Upsala. Jag gick bara och vojade mig för alla slags krämpor och hade ondt både här och der och gnälde och jämrade mig, för att jag inte kunde tro på gud, och för att jag inte blef förstådd af mina föräldrar, och för att jag inte hade något mål i lifvet, och för att hela verlden inte var mig i lag. Men det var märkvärdigt, hur snart det gick öfver här på bondlandet. Ja, nu må du inte tro, att jag glömt mina gamla tankar och blifvit slö och konservativ och fått mage härnere på landsbygden. Nej, i mina tankar är jag nog densamma som förut. Men, ser du, man kan tänka sina tankar på fan så olika sätt.
Jag har fått igen en del af min tro på det yngre slägtet i Sverige, på sista tiden. Fan vet hvarför! Professor Ranke i verlden hade rätt. Man måste lära att försona sig med människorna. Och det är sant, hvad teologerna sagt, att det hos hvarje människa finnes en längtan efter försoning. Men denna längtan är efter en försoning med hela verlden och alt hvad i verlden fins, en sjelf inbegripen. Man behöfver försonas med alla tankar, som äro sanna, fast de i början synas så bittra, så bittra. Man måste t. ex. försona sig med, att man ej får lefva evigt mer än andra naturföremål. Det är hög-modsdjefvulen, som måste drifvas ur kroppen på det tvåbenta djuret människan, innan hon kan finna sig till rätta med verlden. Ty verlden är öfver hufvud taget icke god att tas med, och det är man icke sjelf heller för resten.
.85
Källa: Project Runeberg ·