Sida 184
i88 5
Hembygdsvisor.
3.
Himlen är blå med hvita skyar. Solglänsta stå slättens byar.
Under en rensande sommarvind glänsande böljor på mörkgröna kornfält gå.
Nyss jag gått i loge och lada.
Minnen jag fått både sorgsna och glada. Fjärilslätt lekande, sommarvarmt smekande, rundt kring i vrårna de blyga stått.
Sinnet blef vekt i lummig dunge, der fordom jag lekt, barfotad unge.
Ola Hansson.
Bak almstammen mysande barnmunnar, lysande barnögon såg jag med hjertat vekt.
Bygderna stå sommarsköna.
Himlen är blå och ängarne gröna.
Under en rensande junivind glänsande vågor på vajande kornfält gå.
Hvila jag vill,
låta minnena strömma.
Hvilande still,
allt vill jag glömma.
Det i skymningen tumlande, det ångestfullt mumlande, tystne för rågsus och lärkans drill.
Hembygd, du är
som en älskande kvinna,
ren och skär
som den jag vill vinna.
Ögonen sluter jag,
hufvudet lutar jag
mot dina knän. Att lefva
mig lärt
(Notturno.)
En ung skånsk diktare.
Dikter 1884.
— Notturno 1885.
Ett öppet ord.
Hvad som mitt innersta väsen var,
hvad djupast nere i lönn jag bar,
hvad varmast jag kände, hvad hetast jag led,
hvad i mina tankar gällast kved,
kött af mitt kött och blod af mitt blod, -
det kallades dagens mod.
Att gripa hvart halfkväfdt ångestskri, hvar sorgset suckande melodi, att pressa andras smärta in i ens eget ömmande, fina skinn och säga: så känna vi tidens ve, -det möttes af hån och spe.
Att plocka sin egen själ i sär,
att visa, hur tiden speglades der,
hur opp det myllrade brodd vid brodd
af lifvets egen brokiga sådd,
att blotta hvar skälfvande känslotråd, -
det kallades fruktlöst dåd.
Och är än känslan sjuk som i kramp, och om vid tankarnes dofva tramp det glimmar inunder ögonens bryn som återsken af en vådeldssyn och allt är ett skärande lid och strid, -så skyll på vår egen tid!
Att veta så innerligt fast och visst, att lyckan slår ögonen opp till sist, att andra skörda, der vi ha sått, den lifvets lycka, som vi ej fått, att inne i våndan slumrar ro, -min enda, stora tro.
(Notturno.)
Källa: Project Runeberg ·