Sida 183
i885
Förfärlig olyckshändelse
UTANFÖR GRAND HOTELL.
Folkmassa, irriterad af ligister, råkar i panik efter att hafva åhört sång af Christine Nilsson från Qrands balkong — 18 personer, uteslutande qvinnor, dödade och ett 7o:tal skadade.
En olycka, hvars sorgliga följder utan tvifvel länge skola utgöra samtalsämnet i hufvudstaden, timade på aftonen onsdagen den 23 september i trakten af Grand hötel.
I likhet med hvad fallet varit aftnarna efter de föregående Christine-Nilsson-konserterna hade i går qväll en ofantlig folkmassa samlat sig å den öppna platsen framför Grand hötel, afvaktande sångerskans ankomst från konserten och hennes väntade sång från balkongen.
Folkströmmen var denna afton så stark, att sångerskans vagn icke kunde köra fram till hotellets stora ingång, utan måste stanna vid bakporten åt Stallgatan, hvarifrån hon begaf sig upp i sin våning, trädde ut på balkongen och sjöng »Fjorton år tror jag visst att jag var» och Vermlands-visan samt helsades på öfligt sätt med jubel från den tätt sammanpackade massan der nere. Då jublet tystnat, tackade sångerskan med några vänliga ord, bjöd samlingen »god natt» och förklarade, att hon vore för trött för att sjunga mera.
Folkhopame skulle nu skingras, och då inträffade olyckan, svår att förutse, omöjligt att, under det hon pågick, hämma.
Då folkströmmen från Grand hötel började att, följande Christine Nilssons vänliga maning sätta sig i rörelse hemåt, tog den förnämligast och helt naturligt icke vägen åt Skepps-holmssidan eller af Stall-, Hof- och Arsenalsgatoma utan böljade framåt mot den trånga passagen mellan planket å Strömgatan och Palmeska huset. Här hejdades denna folkström af en annan, som från Carl XII:s torg gick emot Grand hötel, och här i stenrösen var det antagligen som förnämligast katastrofen timade.
Christine Nilsson
besökte under loppet af gårdagen i deras bostäder alla de personer, hvilka veterligen skadats vid olyckshändelsen, och fann till sin stora glädje många af dem icke så illa till-tygade som hon fruktat — åt alla öfverlemnades rikliga penninggåfvor. Alla de aflidna, hvilkas efterlefvande icke sjelfva kunna bestrida begrafningsomkostnadema, erhålla på fru Nilssons bekostnad en högtidlig likbegängelse.
Efter katastrofen upphittade persedlar.
91 fruntimmershattar, 71 par gummigaloscher (de flesta omaka) 13 par resårskor (dito) 9 par läderskor (dito) 35 låga manshattar, 3 höga svarta hattar, 20 mössor (bland dem en brefbärares) 1 klädning, 4 kjortlar, 14 schalar 11 huf-vuddukar, 6 fruntimmerskappor, 2 måns regnrockar, 1 kavaj, 108 paraplyer, 14 en tous cas, 11 käppar, 1 ylletröja, 1 skinnväska, 1 halmkorg, 11 hårflätor, 4 hattplymer, 2 förkläden, 3 näsdukar, 1 cigarrettetui, 1 kikareetui, 1 armband, 3 marongnålar, 2 par manschetter, 2 nycklar, 2 par vantar, 1 handske, hvarjemte slutligen ett stort knyte innehöll större och mindre lemningar af ett betydligt antal diverse saker.
Till de hjelpbehöfvande.
Christine Nilsson-Konserten i östermalmskyrkan den 29 september lemnade, en nettobehållning af 5.729 kr. att utdelas till de genom olyckan hjelpbehöfvande.
Ur ett ögonvittnes berättelse:
Det var på Grand Hötel. Uppe från balkongen hade förklingat den underbara stämmans sista, klockrena toner. Hurraropen skakade luften som bruset af en nordanstorm, månen lyste ned öfver en oöfverskådlig massa.
Ute i vestibulen gingo några resande med Baede-ker i handen. Det var en behaglig tystnad. . . .
Då kommer en högväxt man nedrusande för trappan, det var Gustaf Fred-rikson.
— »En läkare»! »Fins här en läkare» ? Den ena döda efter den andra bäres in. »En läkare»!».
Scen från Grand Hötel.
(Aftonen den 23 september 1885.) Budkaflen.
Trängseln blef förfärlig å Carl XII:s torg, der jag stod, stödd mot ett af träden, med folkmassan i obeskriflig förvirring brusande omkring mig.
Poliskonstaplar till fots bjödo i allvarliga och vänliga ordalag folkmängden ätt skingras, men förgäfves.
Jag lemnade min plats, gick uppför Arsenalsgatan genom gränden förbi Fer-senska huset och lyckades komma in på Grand Hötel.
Der hade under hela denna tid rådt en oerhörd förvirring. Döda, lemläs-tade och afsvimmade buros der in oupphörligt och mot-togos af vänliga händer, som bringade hjelp.
183
Källa: Project Runeberg ·