Sida 369
1898
En proletärskald.
Mitt lif.
Jag är född i den höga egenskapen af »rallarunge» 1861 i juni i närheten af Töreboda, utefter västra stambanan när den byggdes.
Tidigt anländ till Stockholm fick jag min första uppfostran där, sådan den då bestods af en helt visst ändå enklare folkskola än vår nuvarande; där fick jag också de första bitande intrycken af den nöd, som ofta drabbar »simpelt» arbetsfolk.
Det var på vintern mellan nödåren 1867 och 1868. Min far arbetade äfven då vid järnvägen, i Kummelby grusgrop, och det var så fattigt för oss att han ibland arbetade två dygn i sträck, utan att förtära annat än vatten.
Och det var minsann intet lätt arbete heller, att langa upp grus i de höga järnvägsvagnarne. När de andra, som hade mindre barnaskara och icke kommit till platsen fullt så utblottade, gingo bort till sina måltider, gick han också afsides och låtsades få något till lifs, men
K. J. Gabrielsson
(Karolus.)
Karl Johan Gabrielsson, född i Fredbergs församling af Skaraborgs län den 26 juni 1861. Föräldrar: statkarlen Olaus Gabrielsson och Stina Kajsa Eriksdotter. Grofarbetare till 1892, medarbetare i Socialdemokraten från våren 1892 till 6 januari 1894, då G. blef redaktör och utgifvare af tidningen Folkbladet. Ledamot af Publicistklubben 1896. Signatur: »Karolus», »K. G-n>.
(Ur Publicistklubbens matrikel.)
när släpet började på nytt var magen lika tom.
Vi barn brukade rifva af den yttre barken på tallved och äta bastet närmast veden, det hade en söt smak och gaf åtminstone en slags illusion af ätning.
Sedan lefde jag springpojkelif här och där några år, tidtals med mycket prygel och långa dagsverken och slutligen blef äfven jag järnvägsarbetare och grofarbetare, tills omständigheterna förde mig in i arbetarrörelsen. Fattigdomen och litet läsning på lediga stunder har i förening gjort mig till socialist, och sedan har jag sökt skaffa mig så stor mogenhet som möjligt, för fyllandet af de uppdrag, hvarmed Sveriges kämpande arbetare varit vänliga nog att hedra mig.
För arbetarklassen hoppas jag också att få strida till min död, ty hvad jag blott dunkelt anade i början, det vet jag nu.
Slafveriets och fattigdomens dagar äro räknade den dagen då trälarna veta och vilja.
K. J. Gabrielsson.
Skulle jag glömma, jag?
Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och
nöd,
som härjar de armes led,
och skulle jag tänka: det g&r ändå
om jag stannar hemma jag.
O mitte mitt hjärta förtorka då, en sådan förskräcklig dag!
Och skulle jag glömma min barndoms
hem.
och faders lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande
fem,
och glömma hur moder grät, och glömma hur vi, när alltför hårdt oss hungern i magen slet, på tallträd skalade barken bort till bastet, och åto det.
Och skulle jag glömma hur ut jag
dref
från hemmet vid elfva år,
se’n moder mins lefnad slutad blef
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och
slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.
Och skulle jag glömma hur tiden gick, och huru jag jämt var slaf, och huru. ju mera jag slita fick, dess mindre i lön man gaf.
Och skulle jag glömma hvar neslig
gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagarnas rad.
Och glömma hur drygheten tryckte
mig ned
och öfver axeln mig såg,
och pöste dessmera, ju mer jag kved
och kväfvande öfver mig låg.
Och glömma att om af nåd man mig
lät
få plats — man visste min flit -så fick jag så syndigt umgälla det med dubbelt hårdare slit.
Nej, blef jag så tusen och tusen år jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår, dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift af mitt eget blod och väckte den trälarna opp, jag skulle förlösa mitt hjärtas flod till hrusande hejdlöst lopp.
K. J. Gabrielsson.
369
24
Källa: Project Runeberg ·